Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ny bok: Han förvirrar bokfantaster

/
  • Kristoffer Leandoer leker lärt med litteraturen i

Kristoffer Leandoer är lekfull i sin nya bok när han fantiserar om verkliga och påhittade böcker. Skrämmande blir det också, upptäcker vår recensent.

Annons

Det första kapitlet tangerar fantasygenren och världen vi får ta del av här är visserligen verklig men mystisk och på många sätt livsfarlig. Böcker som tidigare funnits har börjat suddas ut och försvinna, författtare som Aurelién de Kempff, Jenna Frese har fallit i glömska till den grad att de nästan upphört att existera.

Det är ett smart drag, har du aldrig hört talas om dem skulle det lika gärna kunna vara så att du glömt dem, det här är också bokens centrala tema. Böcker och författare som ingen minns blandas med verkliga författare som exempelvis Gunnar Ekelöf och Mare Kandre.

“De försvunna böckernas bibliotek” är delvis en lek med den litterära kanon, historien om litteraturen, ett ifrågasättande av vilka böcker som framhålls och vilka som förpassas till glömskans kvarter. Författaren Kristoffer Leandoer är ytterst påläst och hans erfarenheter som översättare, förläggare, kritiker och tidskriftsredaktör ger en stadig grund till innehållet.

Berättaren, en bokfantast på femtio plus med en liknande bakgrund som författaren själv, upptäcker att vissa författare försvunnit ur litteraturhistorien men också att deras verk blivit märkligt sämre och så är historien igång. Han blir “de försvunna böckernas riddare” och i hans väg dyker det upp enstaka individer som precis som han själv har sett igenom de utlagda rökridåerna.

En bit in i första kapitlet introduceras den bortglömde författaren Jean-Henry Ferley och hans bok Korrigerarna som kommer att spela en betydande roll genom att avslöja vad det egentligen är som pågår.

Boken är uppdelad i 14 episoder som förutom det första, antar mer eller mindre essäliknande former. Tonen i kapitlen är olika och den mystiska världen jag klev in i starten framstår efter ett antal kapitel som en ramberättelse och en alltför tydlig sådan.

Det är inte så att det är ointressant snarare osammanhållet. Helheten blir inte lika intressant som delarna.

Som till exempel avsnittet om P. L Travers, (författaren till Mary Poppins) och den sista boken i serien om barnflickan, där historien förvandlas till en skräckhistoria. Barnen Banks mördas ett efter ett och Mary Poppins hinner inte rädda dem. Boken visar sig ha en destruktiv makt vilket ger oanade konsekvenser för läsaren.

Leandoer blandar det verkliga med det fiktiva vilket understödjer att det fiktiva faktiskt skulle kunna vara verkligt. Det här skapar en osäkerhet som både är skrämmande och samtidigt bidrar till en öppen läsning.

Även om jag är tveksam till romanens konstruktion tycker jag om Leandoers berättarglädje, lekfullheten, vilken kan vara nog så befriande.

Mer läsning

Annons