Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ny bok: Känslomässig härdsmälta i Tjernobyl

/
  • Madeleine Hessérus har skrivit en roman om forskare som analyserar effekterna av Tjernobylhaveriet.
  • Sarkofagen över Tjernobyls reaktor 4.
  • Platsen som efter kärnkraftskatastrofen kom att kallas Röda Skogen eftersom träden färgades röda. Händelser i romanen

Annons

Det smältande kärnbränslet efter Tjernobylolyckan flöt ut och stelnade i en form som liknar en elefants fot.

En dödsbringande radioaktiv massa. Den ser ut som något löjligt, klumpigt.

Jag ska inte påstå att jag kände till forskarnas liknelse trots att Tjernobyl fick särskild laddning i Gävletrakten. Den där aprildagen 1986 när många av oss var ute på stan i ett regn som bar med sig strålning från Ukraina och larmet gick i Forsmark.

Författaren Madeleine Hessérus har uppkallat sin nya roman efter fenomenet elefantens fot. Hon skriver om vetenskapskvinnor och män som undersöker den förbjudna zonen runt kärnkraftverkets sarkofag. Några år har gått sedan haveriet. Klockorna står stilla, en ny grönska har börjat äta upp den forna mönsterstaden Pripjat. I laboratoriet i Kiev dissekeras strålskadade möss av den svenska forskaren Katarina.

Forskarlaget drivs av att åstadkomma resultat för mänsklighetens bästa. Men också av skilda, djupt personliga skäl. Här finns hängivna amerikanskan Susan, fanatiska geniet Olga, den karismatiska ukrainaren Grigorij, sociala smörjmedlet Joshua. I början går allt bra. Kanske är det Katarinas ankomst till Centret som sätter igång en kedjereaktion som får samarbetet att haverera.

Det första jag gör efter att ha läst boken är att leta upp bilderna på elefantens fot. Stämmer det? Jag måste bara se. Ett svartvitt fotografi bekräftar. En människa som närmat sig med sin kamera skulle ha fått en dödlig dos på en minut.

Den förbjudna zonen är både skrämmande och lockande med sin dödstystnad och rester av civilisation. En läkares sista journalanteckning. Allt stöldbegärligt sönderslaget av kommenderade soldater. Folk lämnade sina hem utan packning, utan att veta att de aldrig skulle komma tillbaka. Nu häckar en pilgrimsfalk överst i ett sprucket höghus.

Tjernobylnyfikna läsare får sitt lystmäte. Men i ”Elefantens fot” korresponderar katastrofen samtidigt med ett drama som blir en känslomässig härdsmälta. Miljöerna är laddade – det gäller Zonen men i lika hög grad forskningscentrets kliniska ordning med efterklang av sovjetsamhällets betong. Människorna där hotar att sönderfalla som radioaktiva partiklar.

Katarina är berättaren som i efterhand återupplever sin tid i forskningscentret. Hon inleder ett passionerat förhållande med Grigorij – som sedan länge är ihop med Olga. Båda främmande varelser, i kraft av sin gemensamma historia. Det finns också en annan mystik som bär läsningen framåt. Katarina nämner i fragment en kringflackande uppväxt i skuggan av en berömd och frånvarande far. Som vuxen har hon fortsatt varit rädd för att stanna. Kärleken är en livsfarlig zon hon tidigare alltid flytt från.

Men om kärleken har samma halveringstid som plutonium är det kanske värt att våga. 24 000 år.

”Elefantens fot” sätter spår. Jag kommer att minnas Grigorij vid fönstret i Katarinas torftiga lägenhet i Kiev, när lampan släcks ”och alla konturer i rummet suddades hastigt ut av mörkret och upplöstes i atomer, också hans kropps avlånga massa”.

Katarinas återberättelse sker i en rad just sådana väldigt starka bilder – som den hemliga Tjernobylträdgården som plötsligt uppenbarar sig, eller ett avlyssnat upprört gräl i morgondimma. Rent konkret börjar dessutom boken med att hon sitter och betraktar sina egna gamla fotografier. De tycks inte överensstämma med minnena. Precis lika lite som en härdsmälta är en oskyldig elefantfot.

Madeleine Hessérus har funnit ett subtilt och oerhört fängslande sätt att skildra hur verklighetsuppfattningen kan vackla.

Mer läsning

Annons