Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

NY BOK: Livets gång får sin låt

/
  • Elin Olofsson återvänder till den jämtländska landsbygden i

Annons

Tillbaka i Gärningsberg. Där två gamla kvinnor slåss på en hjortronmyr så hårtestarna ryker.

Tillknäppt folk i glesbygden löser sina problem sådär, eller hur!

Händelsen på den glödande myren är ett rasande och ändå ljudlöst crescendo, i Elin Olofssons nya roman ”Gånglåt”.

Berättelsens människor lever spända som fiolsträngar. Utom kanske stackars övergivna Nancybeth med sitt mjuka hull, ledsna ögon och ljusblå babydollklänning. Hon är en slapp bordun som tappar fästet i tillvarons gyttja med ett plopp.

Författaren Elin Olofsson kommer från jämtländska orten Offerdal. Handlingen i alla hennes nu tre böcker sägs utspela sig i denna bys litterära motsvarighet, kallad Gärningsberg.

Olofsson märker ut platsen, ger den en identitet. Landsbygden ångar och lever i ”Gånglåt”. Den finns i kraft av sig själv, inte som turistsatsning. Så till vida är Elin Olofsson en modern glesbygdsskildrare. Av vilket inte följer att hon uttalat problematiserar förhållandet mellan stad och land. Motsättningarna existerar men som en grundförutsättning för mänsklig dramatik: somliga av romangestalterna bor kvar, andra har lämnat bygden och återvänt. Umgänget gnisslar.

Så är läget på gården i Gärningsberg där fastboende Gun-Britt just har tagit emot sina sommargäster. Det är systern Sonia, berömd sångerska och låtskrivare, i sällskap med skönlockiga unga assistenten Harpan. Det är vuxna dottern Jenny som bor i Stockholm och har ett hemligt förhållande med en gift man som också han dyker upp för att inhysas i en campingstuga.

Jenny ska hjälpa Sonia att skriva sin biografi – koffertar med gamla scenkostymer och lp-konvolut tas ner från vinden.

Sommarsolen är het över Gärningsbergsidyllen men marken förrädiskt fuktkall. Sonia svär över sin präktiga moralsyster. Gun-Britt svär över sin lättjefulla kändissyster. En blev kvar hemma, en erövrade världen.

Men något har de två gemensamt. Gråare hår och plötsliga känningar åt hjärtat. Åren som rinner iväg lika för alla. Sonias höftvickande på konsertscenen väcker numera genans.

Gun-Britt konstaterar att hon och hennes make ”blivit som långstubbarna man sparade på hyggena för att praktfulla fåglar skulle ha någonstans att slå sig ner. Vad det inte det alla tänkte när de såg dem tillsammans? De var två som rotat sig här, två som skulle bli kvar till de ruttnade och blev jord igen”.

Romantitelns ”Gånglåt” kan läsas som musiken till livets gång. Det handlar om obönhörligt åldrande, noterandet av kroppsliga förändringar, smalnande framtidsperspektiv och ett bokslut över vad som varit.

Som kontrast finns Jenny, en yngre kvinna men som inte ens vågat börja livet, det är hennes ångest. ”Gånglåt” porträtterar flera av sommargästerna fint. Kusin Nancybeth inser att hon tillbringat 30 år som del i en mans byggsats, hopsatt med bilen och villan. Särskilt ömsint är beskrivningen av assistenten Haralds, ”Harpans”, försiktiga förälskelse i en bygdens son.

”Gånglåt” är mindre sårig än barndomsåterblicken i ”Till flickorna i sjön” (2014) trots Gun-Britts grubbel, Jennys känslomässiga misär, Sonias livssorg. Elin Olofsson förtrollar med igenkänning. Hon fångar lystet varje skiftande stämningsläge och jag tycker om hur hon låter Sonia vara både genomskådande och barnsligt självupptagen. Gärningsberg har fortfarande mycket att ge.

Veckorna går med midsommarfirande och missunnsamhet. Det följer missförstånd, oväntade besök, nattliga visiter och så den där olycksaliga utflykten för att plocka bär då. Men dessa revyscener från landsbygdens sommarteater ljuder inte av skratt utan rullar dovt mellan bergen.

Mer läsning

Annons