Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

NY BOK: Löparflickornas liv var en hinderbana

/
  • Verklighetens 800 meter för damer vid OS i Amsterdam 1928. Vann gjorde Lina Radke, Tyskland, till höger.
  • Kanadensiska författaren Carrie Snyder debuterade som romanförfattare med

Annons

Wikipedia ljuger om Olympiska spelen. Löpgrenen 800 meter har inte alltid funnits i OS-programmet. Inte för alla.

Kvinnor ansågs inte tåla påfrestningen att springa så långt. O fasa, livmodern kunde ta skada.

Men på Olympiastadion i Amsterdam år 1928 tävlar damer på 800 meter.

En av dem som står på startlinjen är kanadensiska löparen Aganetha Smart. Hon arbetar på en chokladfabrik som har en idrottsklubb för sina anställda.

Hon ska komma att kallas ”den gyllene löparflickan” i rubrikerna.

Det ni läst ovan är en blandning av fakta och fiktion. En ojämställd friidrottshistoria är verklighet Bara som exempel: efter OS i Amsterdam togs damernas 800 meter bort. Några tävlingsdeltagare hade fallit ihop utmattade vid målgången; "skandal, där ser man". Grenen återinfördes först 1960!

Aganetha Smarth är dock en påhittad person. Ett livsöde som skildras i romanen ”Löparflickan”. Aganetha är en exceptionell löpartalang - men hennes kringskurna kvinnotillvaro typisk.

Hon växer upp på landet bland systrar i en syskonskara som decimeras av sjukdomar och första världskriget. Deras kloka, örtkunniga moder bistår vid förlossningar men hjälper i hemlighet också flickor som ”hamnat i olycka”. Barnafödandet, kroppen, sätter kvinnolivets gränser.

Men Aganetha springer. Hon är lång och stark. Allt hon vill är att rusa fram i frihet över markerna. Senare, som fabriksarbetare i Toronto får Aganetha möjlighet att träna och tävla. Hon kommer med i OS-truppen.

Berättelsen om ”Löparflickan” börjar egentligen bakifrån. På ett äldreboende där 104-åriga Mrs Smart får oväntat besök. En okänd ung flicka och hennes bror försäkrar för personalen att de bara ska ta damen ut på promenad. Istället körs hon iväg med bil till en plats som verkar bekant. Gamlingen ramlar ur rullstolen, i gräset vid familjegraven. Minnena återvänder i vågor.

Det finns saker som Aganetha Smart inte alls vill komma ihåg. Vad gör en firad kvinnlig idrottsstjärna när autograferna är skrivna? Blir underklädesmodell i tidningsannonser.

Den unga Aganetha struntade i smink och frisyrer. Som idrottare bröt hon med normen. Men hennes egna val spelar mindre roll för hur livet sedan blir. Det stakas ut av klass och kön. Av män som den charmiga häcklöparen Johnny – som hon möter på båten hem från Europa.

Önskade och oönskade barn är bokens varp. Aganethas och flera av hennes medsystrars öden vävs in som trådarna. ”Löparflickan” berättar också om olyckliga Edith, gladlynta överklassflickan Glad, och Tattie från trasproletariatet.

Aganetha överlever dem alla. Hon fäster deras trådar – i nekrologerna som hon författar i ett senare jobb som familjeredaktör.

Romanen ger ett panorama över (kvinno)livet med sin hundraåriga tillbakablick. Det betyder inte att den blir det minsta programmatisk. Aganetha Smart porträtteras underbart. Ännu vid 104 har hon en kantig och frihetslängtande flicka inom sig.

Men diskrimineringen av kvinnor inom idrotten är förstås ett ärende. Den kanadensiska författaren Carrie Snyder tar upp ett angeläget ämne. Så särskilt många andra romaner om kvinnliga friidrottare kan jag inte påminna mig att det finns. Det säger en del det också.

Orättvisorna består även i våra dagars löpartävlingar, konstaterar Carrie Snyder i ett efterord. Till exempel bestämde Internationella friidrottsförbundet 2011 att kvinnor endast kan sätta officiella rekord i lopp som är uteslutande för damer. ”Detta för att undvika att kvinnors tempo drivs upp av snabbare manliga deltagare. Hur man ska förhindra att män drivs till ett högre tempo av snabbare manliga deltagare säger IAAF ingenting om”, tillägger författaren syrligt.

Beslutet innebar samtidigt – vi talar som sagt 2011 – att tidigare rekord från mixade tävlingar ogiltigförklarades. Carrie Snyder: ”Förmodligen sprang kvinnorna som satte rekord i de loppen på sina egna ben och red således inte på männens ryggar, men jag har måhända inget nyanserat perspektiv på frågan”.

”Löparflickan” är i dubbel bemärkelse ljuv läsning.

Den får mig också att undra vem som vann verklighetens 800 meter för damer vid mästerskapen i Amsterdam 1928.

Resultatlistan visar att tyska löparen Lina Radke tog guld. Silvret gick till japanska Kinue Hitome. Kvinnorna ur den kanadensiska truppen kom fyra respektive femma. Men på bronspallen stod Inga Gentzel från Stockholm.

Inga Gentzel var för övrigt den första svenska kvinna som satte ett världsrekord i friidrott. Nu först vet jag. Det känns som sånt man borde veta.

Mer läsning

Annons