Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

NY BOK: Mahmoud ger andrum i hyckleriet

/
  • Frilansjournalisten Alexander Mahmoud gjorde ett personligt reportage om rasism och nominerades till Stora journalistpriset 2015. Det ligger till grund för boken.
  • Frilansjournalisten Alexander Mahmoud gjorde ett personligt reportage om rasism och nominerades till Stora journalistpriset 2015. Det ligger till grund för boken.

Tim Andersson läser Alexander Mahmouds ”Mellan rummen” och får ett andrum i det samtidspolitiska hyckleriet.

Annons

Inför det senaste riksdagsvalet åkte frilansjournalisten Alexander Mahmoud tillbaka till sin hemby Grimslöv för att göra ett personligt reportage i dagboksform. Det blev en ogarderad och chosefri gestaltning av ett omedelbart igenkännligt och samtidigt märkligt överslätat Sverige. Ni vet: vänner med torshammare och svenska flaggor som hatar ”blattar” och heilar på fyllan.

”Mellan rummen” fortsätter där reportaget slutade. Vi får ta del av reaktionerna efteråt, som blir starka. Mahmouds bäste vän Danne känner sig till exempel uthängd och kränkt. För brorsan däremot, som stannade kvar i byn och fortsatt lever med den rasistiska slentrianförnedringen, vänds saker till det bättre: han får yrvakna förlåt-sms.

En tredjedel in i boken byter texten sedan fokus. Mahmoud träffar Shirin, en papperslös kvinna från Iran som befunnit sig i landet i tolv år. Den sakligt registrerande prosan förvandlas ibland till ett förälskat lovprisande, och genom ett ”du” kanaliseras plötsligt ljus och hopp. Men relationen är inte problemfri. Lyckan är svår att tro på, för Mahmoud som väger 189 kilo och var tolv år senast han hade en flickvän, och för Shirin, som under så lång tid bara kunnat lita på sig själv.

”Mellan rummen” laddas av den politiska verklighet som snabbt ömsar skinn. Läsaren vet ju: Snart kommer regeringen att göra sin skamliga helomvändning, tala om "andrum" – som om det var de stackars begråtna kommunalråden som behövde hjälp – och stänga flyktingarna ute, pressa ned dem mot ett iskallt Balkan.

Snart kommer en rasist i SS-hjälm gå in på en skola och döda tre personer och skada ytterligare en.

Snart kommer SD att få runt 20 procent i en stor opinionsundersökning och i praktiken kanske vara riksdagens näst största parti.

Vi måste sluta bortförklara det växande mörkret med att folk egentligen bara är missnöjda. Sverige är ett djupt rasistiskt, polariserat och allt mer ojämlikt land. I detta måste vi leva. Hur? Gud vet.

Mahmoud gör vad han kan, kämpar på med sina gamla vänner, med Grimslöv, försöker hitta en väg mellan rummen: mellan den svenskhet han inte helt tillerkänns av omgivningen och de för honom helt främmande kulturer som hans föräldrar kommer från; mellan den arbetarklass han lämnade i byn och den stockholmska mediemedelklass han aldrig känner sig hemma i.

Shririn representerar den nyktra utifrånblicken. När hon till sist får uppehållstillstånd kan hon sänka garden och låta hatet bubbla upp. Tolv stulna år: "Jag hoppas vi lämnar Sverige för gott en dag. Jag har bara dåliga minnen här. Förutom dig."

Mahmoud, som till sist inte orkar hålla skenet uppe: "Jag hoppas också att vi lämnar Sverige för gott en dag."

Om jag har någon kritik mot "Mellan rummen" är det att den är dåligt korrad. Men – jag förstår att förlaget ville ha ut den så fort som möjligt. I vår tid av politiskt nyspråk och hyckleri är den ett välbehövligt andrum.

Mer läsning

Annons