Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ny bok: Marie Norin är alldeles annorlunda

/

Egendomligt, obegripligt. Man har ingen aning om vart det här ska ta vägen. Författaren Marie Norins nya bok gäckar vår recensent Dan Sjögren.

Annons

"tomasfilmerna", Marie Norins nya bok, innehåller nio berättelser. De har alla egendomliga titlar, som "inga", "handboll", "hund"", "park" och "inne". Mer lakoniskt kan det knappast bli.

Men sådant är väl utanverk. Eller?

Språket i den första berättelsen är starkt förenklat, meningarna nästan bara huvudsatser och bilder förekommer inte. "Karaktär betyder hur man är", meddelar berättaren, en liten, vaken flicka.

Den som skriver för barn måste själv språkligt och på andra sätt bli barn. Och det är Norins särskilda gåva att hon klarar det utan att verka tillgjord eller lillgammal.

I den nya boken finns det tre texter som är gjorda utifrån ett sådant barnperspektiv. Man har ju den tanken att vuxenböcker innehåller sådant som barn inte förstår. Men det motsatta gäller också: i barntexter kan de vuxna få syn på sådant som de annars har svårt att förstå. Så är det här.

Tomas i den första texten viker kartonger i sin mors smörgåsaffär. Så dör hon och Tomas och den lilla flickan bestämmer sig för att begrava henne i ett naturområde. För flickan är det en naturlig handling men Tomas är vuxen och har så långt verkat tämligen förnuftig. Men där öppnar sig historien.

I nästa berättelse kompletterar en person en enkät som inte är skrivskyddad med elaka men möjligen sanna uppgifter om sina kolleger och sänder materialet vidare. Sedan, och det kommer rätt oväntat och oförberett, faller berättarjaget sönder och begriper inte längre hur kontoret, världen eller det egna jaget fungerar. Det motivet, människor som går i bitar, finns i flera av berättelserna.

När någon faller sönder i Norins texter är det språket som faller sönder. Det känns både övertygande och obegripligt. I en annan text kan en pappa inte få syn på sin son trots att han har honom precis framför sig, vilket ju är egendomligt, men det verkligt oroande är de ord och tankar som rör sig i hans hjärna.

Berättelserna är mycket rumsliga. Personerna placeras och flyttas runt som om de vore schackpjäser. Det handgripligt draget finns väl där, gissar jag, för att balansera de svajande tankeströmmarna.

Marie Norin är på det hela taget mycket tonsäker, hon får på sekunden tag i rösten i berättelserna och använder den sedan så obesvärat som man måste för att personerna ska bli självklara och mycket levande.

En av berättelserna, den om två tioåriga flickors vänskap och trasslet mellan deras vuxna föräldrar, liknar en liten roman men är mer sammanhållen, tätare och smalare; just de dragen är kanske typiska för långnovellen. "Hund" är en kort, dialogisk berättelse, som gjord för radion.

Den avslutande texten innehåller över hundra löst staplade utsagor om män. Som längst är de på någon dryg sida men de flesta är mycket kortare, i många fall blåser de förbi på en enda rad. "En man som alltid ber om ursäkt", kan det stå och sedan inget mer.

Det hela är alldeles annorlunda, en sorts lyriskt arkiv eller ett collage av infall och idéer. Kanske är de där bitarna påbörjade berättelser eller uppslag. Eller spill, sådant som blivit över när de andra texterna i samlingen färdigställdes. Fast jag gissar. Alla de där "filmerna om män" är mer eller mindre sönderklippta drömscener.

Norins berättelser är oväntat öppna, man har ingen aning om vart de ska ta vägen. Den där mannen i en av de mer traditionellt berättade historierna, han som lagar till en läcker middag en fredagskväll: ska han gå i säng med frun eller är hon på väg att lämna honom?

Mer läsning

Annons