Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ny bok om märklig revolutionär

/

Adelsmannen Ivan Aksionov blev tillfångatagen och skrev en roman mellan tortyrpassen. Vår recensent Rasmus Landström gör en djupdykning i modernismen, apropå en ny bok om den märkliga rikingen som stödde bolsjevikerna.

Annons

Modernismen började som en proteströrelse. Det är lätt att glömma det när man sitter och läser den hundrade kulturartikeln om ”vokalernas betydelse i Paul Celans diktning”.

Men så är det. I dag tenderar vi att att minnas modernismen som en förfinad konstnärlig rörelse, men de som startade den var riktiga rebeller: Marinetti, Apollinaire och Majakovskij. Modernismen formmässiga uppror var djupt förbundet med upproret mot det gamla samhället. Fascisten Marinetti till exempel uppmanade sin samtid att ”förstöra de samtida museerna, dessa konstens gravkammare”. Medan bolsjeviken Majakovskij deklarerade att han sket i ”dom ädla statyerna i brons”, att det enda monument som passar vår tid är ”socialismen, härdad i strid”.

Detta uppror fick sitt ultimata uttryck i Ryssland kring 1917. Ingenstans någonsin i historien har konsten, poesin, filmen och musiken varit så upprorisk. Här fanns futurister som Majakovskij som lovsjöng vrålande bilmotorer, suprematistiska målare med Malevitj i spetsen som provocerade med sina frigjorda former och filmare som Eisenstein som hyllade revolutionen genom sina ”montagefilmer”. Det var en helt fantastiskt tid konstnärligt – troligen har det aldrig existerat så många konstnärliga skolor på samma plats.

I Sverige har bara en bråkdel av litteraturen och konsten introducerats. Ännu finns till exempel inte Chlebnikov på svenska – en av världshistoriens bästa poeter.

En annan figur som inte finns översatt är kritikern och författaren Ivan Aksionov (1884-1935). Han var en av de största tiden innan den ryska revolutionen och decenniet efteråt, men blev bortglömd under Stalin-eran. Under 2000-talet har han dock återupptäckts och översatts till flera språk.

På svenska finns han ännu inte men däremot publiceras en biografi om honom i dagarna av Lars Kleberg, professor emeritus i ryska. Den heter ”Vid avantgardets korsvägar. Om Ivan Aksionov och den ryska modernismen”.

Aksionov, skriver Kleberg, var en märklig man. Han var den rika adelsmannen som stödde bolsjevikerna, officeren som blev tillfångatagen under första världskriget och skrev en modernistisk roman mellan tortyrpassen. Kritikern som författade den första boken om Picasso och ingenjören som skrev en diktsamling om Eiffeltornet. Så fort en ny konstnärlig inriktning tog form dök han upp och gav ett knivskarpt omdömde.

För en person som är specialintresserad av perioden är hans smått exceptionella liv mumma. Tyvärr finns det dock få dagboksanteckningar och brev bevarade, så de biografiska inslagen i Klebergs bok är kortfattade och rapsodiska. Fokus ligger istället på hans texter.

Aksiomov var något av en skönande under en tid då konstvärlden brann av revolutionär övertygelse. Lite pliktskyldigt (och vid flera tillfällen) anmärker Kleberg att Aksiomov var ointresserad av konstens ideologiska funktion. Hans intresse låg istället vid det formmässiga och särskilt intresserad var han av kubismen. Kubisterna – med Picasso och Braque i spetsen – utmanade centralperspektivet genom att måla från flera vinklar samtidigt. Genom collageteknik lade de bildskärvor med olika ursprung sida vid sida.

Aksiomov var den första att förstå att det centrala i dessa verk var hur bilden görs. I dag betraktar vi detta som självklart, men det var det inte då. Aksiomov har med andra format hur vi uppfattar den tidiga modernismen.

Det säger sig självt att en person som Aksiomov passade sämre och sämre in i Sovjet ju längre tiden gick. Redan på Lenins tid fanns det en utbredd skepsis mot avantgardisterna men 1932, i samband med den första femårsplanen, deklarerades det offentligt att experimentens tid var över. För den socialistiska realismen gav Aksiomov inte ett kopek.

Som Kleberg konstaterar dog Aksiomov av cancer, men hade han levt några år till, till 1937–1938, hade han säkerligen fallit offer för Stalins utrensningar. I Klebergs ögon är Aksiomov en symbol för en hastigt uppflammande avantgardism, som fladdrar till och slocknar. För en gränsöverskridande konst som ville riva alla hierarkier och utmana alla genrer.

”Vid avantgardets korsvägar” gör en stor insats genom att introducera Aksiomov för svenska läsare, men det är samtidigt en ganska underlig bok. Den består till stor del av närläsningar av Aksiomovs texter men eftersom han är totalt okänd för en svensk publik känns den som en akademisk angelägenhet.

Samtidigt är den utgiven på Natur & Kultur som en populärvetenskaplig bok och i titeln står det att den ska handla om den ryska modernismen. Det gör den inte – sammanhangen kring Aksiomov är tunt frampenslade – och för den som vill veta mer om konsten i det tidiga Sovjet är Bengt Jangfeldts biografi om Majakovskij, ”Med livet som insats”, mycket mera informativ.

Jag har med andra ord lite svårt att förstå för vem Kleberg skriver. Ändå ger boken mersmak och jag hoppas verkligen att Natur & Kultur följer upp biografin och ger ut ett urval av Aksiomovs texter. En av bokens stora behållningar är nämligen att läsa Klebergs fina översättningar. Så, Natur & Kultur, ni har redan er översättare. Följ upp det ni har påbörjat.

Mer läsning

Annons