Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

NY BOK: På Modianos gåtfulla kafé

/
  • Nobelpristagaren Patrick Modiano fortsätter utveckla sitt gåtfulla författarskap

Annons

Tim Andersson läser Nobelpristagaren Patrick Modianos senaste roman i svensk översättning och känner ännu en gång den mörka energin slita världen itu.

”Jag måste leta rätt på listan över gator som inte bara är neutrala zoner utan svarta hål i Paris. Eller flisor av den svarta materia som det är fråga om i astronomin, en materia som gör allt osynligt och som till och med skulle stå emot såväl ultravioletta och infraröda strålar som röntgenstrålar”.

Så heter det med en karaktäristiskt formulering i Patrick Modianos senaste roman på svenska, ”På den förlorade ungdomens café”.

Den svarta materien, som bara indirekt kan uppfattas genom sin påverkan på den vanliga materien, är en bra metafor för den hemlighetsfulla massa som gör Modianos författarskap så spännande. Utan gravitationen från det dunkla men ytterst närvarande förflutna skulle hans romaners upplysta samtid vara obegriplig.

Men där finns också någonting som snarare kan liknas vid den mörka energin, en kraft som genomtränger hela det modianoska universumet och liksom ökar dess expansionstakt. Allt rör sig bort från allt, världen tunnas ut, blir oöverblickbar. Det gäller för huvudpersonerna att dokumentera det som ska bevaras, för i nästa ögonblick kan det vara försvunnet, också från minnet.

I ”På den förlorade ungdomens café” utgörs de kringdrivande himlakropparna som så ofta av ett gäng luggslitna stammisar på ett lite egendomligt café. Några av dem har funnits i verkligheten, som dramatikern Arthur Adamov och poeten Olivier Larronde. Men de kretsar i periferin. I centrum finns i stället en ung, mystisk kvinna med smeknamnet Louki. Det är hon ensam som ger caféet dess särart, sveper in det i sin doft. Frågan är bara: Vem är hon egentligen?

Fyra röster kommer till tals för att förgäves försöka svara på det: Louki själv, en privatdetektiv utsänd av hennes övergivne make, en av hennes beundrare och hennes nye pojkvän. Utifrån de olika perspektiven berättar Modiano den vanliga trollbindande berättelsen om minne, rotlöshet och de hemligheter som vi måste tillåta dem vi älskar.

Och som vanligt utspelar sig allting mot Paris kulisser. Det brukar hävdas att Paris är den verkliga huvudpersonen i Modianos romaner. Det är märkligt, med tanke på att han lägger så liten vikt vid miljöbeskrivningar och sinnliga detaljer. Gestaltningen lider överhuvudtaget en gåtfull brist på konkretion. När mörkret faller heter det helt enkelt att mörkret faller. En person ”är klädd med viss omsorg”. En soffa är en soffa, eller på höjden en soffa av galon – men hur den gnisslar när man sätter sig i den får vi aldrig veta.

Vad är Modianos Paris? En oändlig källa av namn på gator, områden och caféer. I övrigt skuggor, upplysta fönster, vinddrivna gestalter, tunnelbanestationer och opersonliga lägenheter – som överallt annars i världen.

Nej, Paris är ingen huvudperson. Staden är det däremot. Staden som den plats där den mörka materians kraft blir påtaglig, sugande under ytan av allt detta som rör på sig och pågår, vardagen, rutinerna, de undantryckta drömmarna. Där blir också den mörka energin nästan fysiskt närvarande, som en bitterljuv fantomsmärta. Ett kvarter är plötsligt utbytt. Ett kafé försvunnet. En boulevard oigenkännlig. En människa en annan.

Den modianoska världen är en värld i upplösning. Som Louki, som känner ett rus varje gång hon lämnar någon, uttycker det: "Mina enda goda minnen är minnen av flykt."

Mer läsning

Annons