Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

NY BOK: Surfa med Fosse

/
  • Jon Fosse fick Nordiska rådets litteraturpris 2015 för

Jon Fosses "Trilogin" utsågs till Nordens bästa litteratur i år. Vår recensent har läst boken och förklarar varför denna norska romanförfattare och dramatiker är så viktig.

Annons

Det unga paret Asle och Alida lämnar sin barndomsby Dylgja och beger sig till Björgvin. Alida är höggravid och snart ska föda. De vandrar i regnet längs gatorna och letar efter någonstans att bo men ingen vill släppa in dem. Allt de äger finns i de två knyten de bär på. Asle har också en fiol som han ärvt av sin far Sigvald som var spelman precis som hans far och farfar.

“..var man spelman ja då var man spelman, var det nu så, ja då var det inget att göra åt, oftast, jag det ansåg han, sa far Sigvald och frågade man honom vad det berodde på, så svarade han att det oftast hade något med sorg att göra, sorg över någonting eller bara sorg, och i spelet kunde sorgen lätta och bli flykt, och flykten kunde bli glädje och lycka, så därför måste det spelas...”

Just så här rör sig texten, som vågor. Framåt för att dra sig tillbaka och sedan återkomma med ny kraft. Upprepningar, omtagningar men med förändrade detaljer. Ett fantastiskt flöde och precis som med vatten så är det bara att surfa med. Fosse låter läsaren vara kvar på surfbrädan och ana djupet därunder, han tillåter inte att någon sjunker förutom den som i berättelsen gör det.

Jon Fosse debuterade som romanförfattare 1983 med “Raudt, svart” och som dramatiker 1994 med pjäsen “Og aldri skal vi skiljast.” Hans böcker är översatta till 40 språk och hans pjäser har uppförts i stora delar av världen. I år fick han Nordiska rådets litteraturpris för “Trilogin”, som är just en trilogi, tre nedslag i en familjs öde.

Det brott Asle begår i första delen får honom att byta namn till Olav i den andra och det är först där vi börjar ana vad som verkligen skett. Olav ger sig av för att köpa vigselringar för att det ska se ut som att han och Alida (som här bytt namn till Åsta) är gifta. Väl inne i byn råkar han bli igenkänd vilket får oanade konsekvenser. Men hopplösheten aldrig tar död på ödmjukheten.

Det förflutna spelar roll, är det som Fosse hela tiden vill säga. Samtidigt så löser han upp tiden och överskrider gränserna mellan nu och då, dröm och minnen och då spelar det förflutna inte längre samma roll. Men trots att tiden inte är linjär så blir det aldrig otydligt. Det är vågorna som för läsaren fram och tillbaka, vaggar oss i trygghet i en grym värld.

Sista delen berättar om Alides dotter, Ales, som då är gammal. Hon blir den som lägger sista bitarna i familjepusslet, och bilden klarnar. Vi får höra om hennes bror Sigvald, som blev spelman och fick en dotter som sedan fick en son. Jon.

Ja, det har med sorg att göra. Så därför måste det spelas, så sorgen blir till flykt och flykten blir till glädje. Och det är det han gör Fosse, spelar för oss.

Mer läsning

Annons