Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

NY BOK: Vapenbrunstig och litterär

/

Thomas Engström är i rysarbranschen men pressar formen. Vår recensent Dan Sjögren har läst en annorlunda, våldsam thriller. "Engström är inte rädd för att vara litterär".

Annons

Hårda gossar, mycket sprit, storpolitik, raffel, saftiga replikskiften, listiga fällor, falska spår, spioner och dubbelspioner, dödliga vapendueller, kalla krig och tusen lögner brukar vara stående ingredienser i rysare. I en sådan mix blir personerna lätt schabloner. Man möter i alla fall helt andra människor där än de som rör sig i den vanliga romanvärlden.

Men stilen kan som bekant förändra allt. I Thomas Engströms nya thriller, "Norr om paradiset", skymtar oväntat ett "slånbärssträvt leende". Då och då bryter nämligen ett mer litterärt idiom fram, kanske mest i beskrivningar och bildspråk. "Tiden mullrade upp som en basgång ur världsalltets kalla källare", kan han skriva.

Det är förstås möjligt att på olika sätt fylla gamla läglar med nytt vin. Frågan är väl bara hur mycket ädelt vin man kan hälla i de där sura lädersäckarna utan att de som vill rysa reagerar. Men Engström pressar formen och är inte rädd för att vara litterär. Det gillar jag.

Hans två första romaner låg långt ifrån de två rysare han sedan gett ut. Debuten var en skarp, mörk bok som ändå inte var riktigt sorglig; inne i den där svärtan fanns rätt mycket gott humör. Man ljusnade själv. Den andra boken hade, minns jag, ett fruktansvärt tryck. Det var en roman om en människa som nästan brann upp. Men Engström hanterade det våldsamma tonläget säkert, nästan obesvärat.

Som alla andra i rysarbranschen har han också en "seriefigur" som återkommer, östtysken Ludwig Licht, en klipsk, cynisk, nära nog havererad femtiosjuåring, en mordmaskin med själ. Men när han är i gång och dödar har han mycket knark i kroppen.

Då och då hamnar Licht visserligen i mer existentiella funderingar och inget skulle väl heller hindra att han fick uppleva århundradets kärlekssaga. Men formen begränsar utrymmet för sådant stoff. I rysare är det handlingen som bestämmer allt. Dags att gå över till den här också.

Två ledande exilkubaner i sprängs till döds i Florida och Licht kopplas in men får egentligen inte reda på vad det hela handlar om. "De vill att jag ska hitta folk att döda åt dem", tänker Licht. Och samtidigt som han anställs för att lösa fallet blir han uppsagd - med en massa pengar på fickan.

Licht halar ändå bit för bit in de figurer som kan knytas till morden. Visserligen har man höghastighetsgevär och annat men det viktigaste vapnen i den här historien är snillrikt programmerade eller krypterade datorer och filer.

Engström vet mycket om USA:s affärer, CIA och kubansk revanschism och har därtill en imponerande kännedom om Havanna och Miami. Med närmast journalistisk blick skildrar han den natur och de stadsmiljöer där historien utspelas under en dryg junivecka 2014.

Han uppfinner också en riktig Salandertjej, mer droginriktad, men lika våldsbenägen och datakunnig som Lisbeth. Hon är Lichts medhjälpare.

Efter en avgörande drabbning där de lurar skjortan av sina motståndare dyker en städpatrull upp och avlägsnar kropparna med hjälp av syrabad och kemikalier. Går det verkligen till så, också utanför spionthrillerns värld?

Engström har ungefär samma budskap som le Carré: att de i spionbranschen får sina liv förstörda. Våldet, sveken, det konstanta förräderiet och detta att man angriper folk där de är som mest sårbara, i den mänskliga mjukvaran, fräter sönder de inblandades moral.

För egen del blir jag ändå aldrig riktigt engagerad, kanske för att historien är så klinisk och vapenbrunstig. "Lite drygt fem sekunder tog det hans själ att frätas bort ur kroppen", skriver Engström. Det sista syftar på en fiende Licht skjuter "med fyra brännheta, hålspetsade 5.56-kulor".

Mer läsning

Annons