Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

NY BOK: Viktig dikt – men först går tanken till Byggare Bob

/

Bara Bob Hansson kan väl kalla sig populär poet. Men slutade skriva lyrik för tio år sedan. Först nu återvänder han. Vår recensent Anne Brügge tycker dikten till slut blir lysande.

Annons

Konstnären Ernst Billgren bytte namn. Doris Lessing använde ett extra för att nå en ny publik. Många har gömt sig bakom pseudonym.

Med diktsamlingen ”Och grannsämjan är en långsam bödel” vill Bob Hansson efter en rad böcker ytterligare skaka av sig sin anknytning till estradpoesin genom att välja skinnband med guldtryck och trådbunden inlaga. Men redan på pärmens insida krackelerar försöket i en meritlista med "Babel" och "Fångarna på fortet".

Flera lustiga försättssidor följer med verklista, förlagets utgivningsprinciper och löftet att tryckeriet har fackliga avtal och kaffepauser. En sida har en kort bruksanvisning: ”Följande text bör inte läsas på någon skärm”, en så absurd uppmaning att tanken går till en keps med reklamtryck, typ Byggare Bob.

Äntligen börjar boken. Dikten ”Mitt kvarter” inleds: ”i det ljumna regnet, just innanför stängslet / skymtas ett väsen / som sprider ett mörkt / ljus över samhällsbygget”.

Det är en bra början, en seriös början och i fortsättningen tar en kvinna hastigt sitt nyfödda barn och går till en nyanlagd gravplats. En liten historia att fundera på, men beskriven med distans.

Samma sak med dikten ”Post mortem” om en som plattar till en död fluga i tvånget ”att förgöra / allt som påminner dig om vingar / och den omtyckta del av dig själv // som övergav dem”. Det är en rimligt populärpsykologisk scen, men mest ett infall.

I titeldikten om grannsämjan finns en person som får för mycket av kärlek från naturen och hela världen, grannarna är avundsjuka, enda lösningen är att be havet, träden, natten och solen att ”hitta någon annan att förgöra.”

Grannsämja – eller inte – är annars ett aktuellt och allvarligt tema längre in bland sidorna. Det kan gälla maktspelet i skolans korridorer, där terrorn kan leda till självhat men också till insikten att ”ingen är högre / än sin lägsta tanke om den andre”. Angreppen kan också leda till en uppgift:

så mitt i allt detta

lägger jag märke till något vackert

något som reser sig upp inom mig

och inte säger ett ord

bara står där inne och glor på mig.

När Bob Hansson är allvarlig blir det plötsligt roligt på ett intressant sätt, som på släktträffen med för många (troligen generade) skratt, med ”bordet kantat av genetik” och alla som är så väldigt bekymrade över att de inte längre får säga negerboll. Poeten går ut för att söka tröst i naturen, men kan inte tolka vad jordbäddens små klumpar ber honom göra.

Samlingen slutar med en alldeles lysande dikt om vad vi kunde göra när vi avsatt tyrannerna, nämligen ”vända oss mot den enda främling / vi omöjligt kan göra oss av med / och slutligen ställa / den första frågan.” Ja, kanske är det en fråga om grannsämja. Om ett helt annat samhälle, det får vi fråga oss själva om.

Mer läsning

Annons