Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ny i kultureliten – men vad gör hon egentligen?

/
  • Tonsättaren Iréne Sahlin. Att skapa musik är av tradition en mycket manlig historia. Bara en handfull Gävlebor, alla män, har tidigare blivit invalda i musikeliten i Föreningen Svenska                                  Tonsättare. ”Det är på väg att förändras”, säger hon.
  • Här skapas nutida konstmusik. Men det är ett tidsödande jobb att samla in alla ljud.

Hon blir inspirerad av ljud omkring sig och hör möjlig musik där vi andra bara hör sorl eller oljud.
Hon längtar vinter och ett annat kulturklimat än det som sänkte kulturhuvudstadssatsningen för Gävle.

Annons

Hon heter Iréne Sahlin och är Gävles senaste tillskott till det man kallar kultureliten. Nyss blev hon invald i FST, Föreningen Svenska Tonsättare, och en av de ungefär 300 som ingår där.

Från Gävle är de färre än en handfull, förutom Iréne blev också Olle Åberg invald i höst och sen tidigare är Thomas Bjelkeborn (numera stockholmare), Mikael Strömberg och Per Samuelsson medlemmar.

Vi dyker snabbt ner i statistiken när vi träffas, Iréne och jag, för det visar sig förstås att andelen kvinnor i FST är genant liten. Att skapa musik är av tradition och ohejdad vana en mycket manlig historia. Detta är Iréne Sahlin väl medveten om, det märks.

– Men det är på väg att ändras, tror hon. Våra senaste kurser på Idka (Institutet för digitala konstarter) har dominerats av kvinnor. Och det är många tjejer som håller på i våra lokaler nuförtiden.

Själv gled hon in i musikskapandet utan större åthävor. Hon och hennes sambo Per Samuelsson hade båda hållit på med musik tillsammans och var för sig. Iréne har sjungit sen hon var liten flicka i Östersund och hon hade även arbetat som studiosångerska i Pers studio.

Från början hade hon dock tänkt sig ett liv bakom kameran. När Idka startade i början av 2000-talet sökte de sig båda dit, Per för att göra musik och Iréne för att dokumentera det som hände i bild.

Ganska snabbt sögs hon in i den speciella ljudvärld som är elektroakustisk och blev själv en aktör. Hon började samla på ljud. Därifrån var steget inte långt till att bearbeta och skapa egna klanger och ljudvärldar.

Hennes första stycke heter ”In your waitingroom” och kom 2005. Det har bland annat spelats på Kuba.

Vid ett tillfälle var hon och Per i Vancouver tillsammans. Han skulle ge en konsert där. De gick runt i stan och noterade att där fanns många broar. Så hon började spela in ljud från broarna, tog hem dem och gjorde ”Beyond the Bridge”.

Broljud? Jag blir konfunderad och Iréne måste förklara:

– Om du står under en bro hör du till exempel ljuden från bilar och bussar i själva bron, du hör skarvarna sjunga, du hör om folk stampar i den. Sådana ljud.

Hon samlar upp ljud lite varstans. I sommarens bild- och ljudutställning i valsverket i Ockelbo deltog hon med en komposition. Väl där upptäckte hon att rummet gav stycket en speciell klang. Då spelade hon in sin egen komposition i det här rummet, tog hem och använde den här klangen för nya stycken.

Det är ett tidsödande jobb att samla in ljud, berättar Iréne.

Ändå är det bara början av arbetet. Varje ljuddel ska sedan bearbetas, skapas om, så att den får en ny ton och ett eget uttryck. När så skett kan den användas ihop med andra ljud, och de kan tillsammans bli en komposition eller ett ljudverk.

Med andra ord, att göra elektroakustisk musik är minst lika komplicerat som att skapa på det gamla vanliga sättet, med noter.

I september var Iréne Sahlin tillsammans med Per (sambo), Viktor (Eriksson) och Thomas (Bjelkeborn) i Istanbul. De har haft ett konsertutbyte med musiker där och det var dags att låta höra sig.

– Jätteroligt! Säger hon om det här besöket. Det kom mycket folk på konserterna och vi blev väldigt väl bemötta.

Den nutida konstmusiken är en internationell historia. Hon har redan varit åtskilliga gånger i Frankrike med sin musik och i februari åker hon till Madrid, Spanien, för att som hon säger ”diffusera” en konsert.

I Frankrike finns ett stort intresse för nutida konstmusik.

– En av de stora festivalerna för vår musik är den på Kuba, berättar hon.

Det var där hennes första komposition spelades upp.

Jag får för mig att den här musiken som är alltigenom inspelad borde kunna framföras utan att tonsättaren är närvarande. Men det visar sig vara en grannlaga uppgift att diffusera den, det vill säga att styra ut stycket med högtalare så att man åstadkommer ett bra surroundljud. Därför far tonsättarna helst själva i väg till festivalerna och skapar sina ljudrum.

Om de inte själva kan vara med kan de lägga uppgiften på en så kallad interpret, en uttolkare, som gör diffusionen.

En del av kunnandet handlar om ljudteknik och för närvarande är Iréne Sahlin anställd av Idka som ljudtekniker och producent. Hon arrangerar konserterna i Kulturkiosken och sköter tekniken.

Ett roligt jobb. Och ett jobb som ligger nära hennes konstnärliga arbete.

– Nästan ingen av oss som arbetar med nutida konstmusik kan försörja oss på det. Enda chansen till arbetsro är att söka och få ett eller annat stipendium.

Iréne är uppvuxen i trakten av Östersund, sambon Per kommer från Avesta. De valde att bosätta sig i Gävle därför att det ligger bra till åt både norr och söder och väster. De har trivts någorlunda.

Men just nu funderar Iréne på om Gävle är mödan värt.

– Jag tycker att debatten kring kulturhuvudstadsåret var trist, förfärligt negativ. Det är som om inget annat än idrott vore godkänt i Gävle.

Nyss var hon och Per hos vänner i Umeå. I den staden verkar finnas ett annat kulturklimat, mycket trevligare, säger hon.

Men bara Gävle har Idka – en hemvist för det ljudroade paret och en plattform som kan föra Iréne ut på nya ljudliga äventyr. n

Mer läsning

Annons