Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Nybrutalt på Operan

/
  • Nyskrivet. Elin Rombo som den unga Batseba och Michael Weinius som David. Genom hela operan ackompanjeras Batsebas sångpartier av en flöjt och Davids av mäktig brass. Foto: Carl Thorborg
  • Foto: Marc Femenia/Scanpix

Kung David pekar med hela armen och får genast som han vill: den unga Batseba på rygg med särade ben.
Om hennes utveckling till mördande maktgalning handlar Sven-David Sandströms nyskrivna opera.

Annons

Är detta kärlek? Musiken i hans opera, ”Batseba”, som nu får urpremiär på Stockholmsoperan går inte att misstolka. David åtrår Batseba bortom all sans. Hon blir hans Gud.

Men regin är inte lika tydlig, David och Batseba rör knappt varandra, och vilken slags kärlek är det i så fall?

Sven-David Sandström, som redan på 1980-talet ville göra musik av sensualiteten i Torgny Lindgrens roman om kung Davids drottning, vet själv inte säkert.

– Det är en oerhört sensuell roman, det är ett förhållande som är totalt omöjligt och ändå växer det fram en väldigt märklig kärlek. Man vet inte om det är kärlek eller maktbegär. Det är väldigt svårt att förstå. Det är inte en sådan kärlek man vill ha.

_ Samtidigt är vi i händerna på något. David och Batseba är i händerna på Gud, eller så utnyttjar David Gud, det vet man inte heller. Men det finns en kontakt här med Jehova, med Gud, som vi inte har i dag.

Redan i första scenen får den stormagade David syn på Batseba, en ung gift kvinna. David agerar med en envåldshärskares hela brutalitet. Batseba försöker inte ens säga emot, utan lägger sig, rädd, på hans altare.

– Han tar sig stora friheter med allting, på den tiden var männen totalt överlägsna, och kungen var utkorad av Gud. Ingen sade emot honom.

David gör Batseba till änka genom att skicka hennes man, krigaren Uria, till fronten. I Torgny Lindgrens roman, som ligger till grund för librettot, sker det genom att David först ser till att Uria blir kastrerad, stympad. Blödande och vrålande av smärta rusar han av egen kraft längst fram i stridslinjen och blir dödad.

Det är bara början på brutaliteterna i en opera som handlar om en kvinna som så småningom bakslugt uppmuntrar sin makes barn att våldta varandra. Som iscensätter mordet på sin styvson för att hennes egen förstfödde, Salomo, ska hamna först i tronföljden.

– Är det annorlunda att se operan efter att bara ha läst librettot? frågar Sven-David Sandström när vi ses i pausen efter första akten.

Det är det. Efter den andra är han själv skakad, inte riktigt talbar efter att för första gången ha upplevt sitt verk med full orkester, operakör och med operasångarna i kostymer.

– Det blev annorlunda, men bättre. Jag fick ett klokare perspektiv på innehållet, sanningarna suddades ut.

Batsebas utveckling kan åtminstone delvis förklaras med den brutalpatriarkala värld hon lever i. Kvinnor är orena per definition, bara Batsebas förmåga att väcka kärlek och föda kungen söner ger henne en position.

– Hon blir maktgalen, säger Sven-David Sandström.

På senare år har han, vår kanske mest välrenommerade nutida kompositör, nästan uteslutande koncentrerat sig på uppdrag med religiösa eller bibliska motiv.

Vissa stycken känns rent sakrala.

I en av operans allra starkaste scener backar den annars så hänsynslöse David från att döda sin son med en uppmaning som lika mycket riktar sig till dagens upptagna föräldrar: ”jag kan inte döda min son, en far som offrar sin son förstör sig själv.”

– Offren finns med genom hela operan. Då offrade man till gudarna, för att att blidka dem.

– Jag vet inte riktigt vad man gör i dag. Om vi skiter i gudarna eller hur det är?

Mer läsning

Annons