Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Nyckeln till harpan

/
  • Foto: Eva Wernlid. Ur boken
  • Industrispelman i stället för bondespelman? Nyckelharpans historia är de norduppländska järnbrukens historia, enligt en nyutkommen bok. Här en modern spelman vid ingången till vagnshuset i Österbybruk.   Foto: Eva Wernlid

Nyckelharpan och Norduppland är tajtare än Romeo och Julia. Hur kommer det sig? Varför har just detta landskapet ett eget musikinstrument?

Annons

Harpan hör ihop med järnbrukskulturen, på samma sätt som fiolen med bondekulturen, enligt en ny bok. ”Harpan och järnet” handlar om spelmännens och järnarbetets gemensamma historia. ”Hur man än vrider och vänder på nyckelharpans historia hamnar man i Norduppland, redan på 1400-talet”, skriver författaren Peo Österholm.

Den nyckelharpspelande ängeln målad på väggen i Älvkarleby kyrka är ett tydligt vittnesbörd.

En förklaring till att musikinstrumentet blev så allmänt i Norduppland – men inte i andra järnbruksområden – kan vara att bruken låg så tätt, hade samma ägare och tog sin malm från samma gruva, Dannemoragruvan. Bruksorterna hade täta kontakter och kom att utveckla egna traditioner. Som midsommarfirandet där nyckelharpan stod i centrum.

Harpans och järnets kärlekshistoria slutar lyckligare än Romeos och Julias. När nyckelharpan höll på att falla i glömska kom 1970-talets folkmusikvåg. Och allt vänder. Man börjar åter att bygga nyckelharpor. 1975 hålls den första nyckelharpsstämman i Österbybruk. Supergruppen Abba använder instrumentet i en poplåt, och några år senare är en ny riksspelman på nyckelharpa en 15-årig tjej som heter Åsa Jinder.

Kring de tidiga, legendariska spelmännen vävdes berättelser som förde namnen vidare. Om harpans magiska kraft och förbannelser som får strängar att brista. När Byss-Kalle hade dött och hans kista skulle föras till Älvkarleby kyrka en kall vinterdag stannade plötsligt hästarna som förtrollade. Det var näcken som kom för att hämta ”de musikaliska gåvor han lånat ut”. Först därefter kunde begravningståget fortsätta. ”Denna vackra historia är dock ingen skröna utan helt sann”, hävdar Peo Österholm.

”Harpan och järnet. Järnbrukens musik under 500 år” är en livfull historia. Och förhoppningsfull. I dag har järnbrukens Norduppland fler nyckelharpspelare än det funnits tidigare. ”Och Dannemora har börjat bryta malm igen”, tillägger författaren. Boken är gjord i samarbete med fotografen Eva Wernlid och kärleksfullt illustrerad. Den är ljuv musik för läsare inte minst i Tierp, Älvkarleby och Östhammar.

Fotnot. Både boken och artikeln skrevs innan beskedet kom häromdagen att gruvbrytningen i Dannemora stoppats på grund av konkurs. Men harpan har kanske säkrat en framtid också på egen hand.

Mer läsning

Annons