Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Obekvämt men fascinerande om adeln

/
  • ADELNS HEM. Riddarhuset i Stockholm är alltjämt adelns samlingspunkt. I Bo Erikssons
  • ADELNS HEM. Riddarhuset i Stockholm är alltjämt adelns samlingspunkt. I Bo Erikssons
  • ADELNS HEM. Riddarhuset i Stockholm är alltjämt adelns samlingspunkt. I Bo Erikssons
  • Bo Eriksson.
  • Bo Eriksson

Annons

Någonting i ”Den svenska adelns historia”, och dess författare Bo Eriksson, får mig att tänka på den insmickrande Mr Samgrass i Evelyn Waughs ”En förlorad värld” – den försupna ädlingen Sebastian Flytes vakthund som håller ett öga på bråkmakaren i utbyte mot att få sola sig i den adliga glansen. En fånig figur, drunknande i medelklassens geggiga fascination inför aristokratin.

Inledningsvis, i ett kapitel vars titel syftar på Waughs roman, släpper Eriksson lös sitt svärmeri: ”Det vilar ett lockande skimmer över adeln. Adelskap ger tillträde till en förtrollad värld som är få förunnade; de som inte kommer in får nöja sig med att spegla sig i glansen. Adel har klang. En känsla av att vara annorlunda.”

Jag vill inte förleda er att tro att ”Den svenska adeln” enbart är en bok av en lakej, dreglande inför slott och berusad av bladguld. Det är blott inledning och slutord som skvallrar om författarens faiblesse för de blåblodiga. Resten, den mastiga mittdelen, är en gedigen skildring av den svenska adelns uppgång och fall, där Eriksson (doktor i historia vid Stockholms universitet) svingar sig mellan slott och slagfält för att ge en så fullödig bild som möjligt av eliten.

I ett europeiskt perspektiv är den svenska adeln löjligt liten, någon ynka procent av befolkningen, och utan en kontinuerlig nyadling hade denna krona av samhällsträdet snart förtvinat. Den svenska adeln har inte heller varit en förtryckande klass, utsugare av livegna, på samma sätt som sina europeiska gelikar.

Eriksson nöjer sig inte med att spåra adeln tillbaka till Alsnö stadga 1280, där det svenska frälset formades, utan gräver även fram rötterna i ”hövdingen och völvans hall”. När frälset – individer som skattebefriades i utbyte mot väpnad ryttare i kunglig tjänst – etablerades var de redan en del av samhällseliten, vars rikedomar var en förutsättning för inträdet till denna ”förtrollade värld”. Så förtrollad var den inte då; frälset var en praktisk konstruktion utan blodsmystik och ”skimmer”.

Adelns historia blir mer lik den svenska historien, såsom vi lär oss den i skolan, än, säg, böndernas historia. Adeln är med vid hovet, på slagfälten, där det händer. Även om den svenska adelns historia inte har skrivits på det här sättet tidigare, med ett helhetsgrepp, är adeln och dess främsta företrädare ingalunda ignorerade i historieskrivningen. Herman Lindqvist har redan mässat om Axel von Fersens liv tills korna gått hem, så det är med tacksamhet som jag ser att Bo Eriksson nöjt sig med att skildra hans brutala död. Andra prominenta adelsmän som glimtar förbi: Axel Oxenstierna, Erik Dahlberg, Per Brahe, Pontus De la Gardie, Johan Ekeblad ,Georg Carl von Döbeln …

Adeln har inte varit en konstant under historien, tvärtom har den smidigt glidit med i samhällsutvecklingen, skrivit nya roller för det egna ståndet. Från medeltidens riddare till stormaktens ämbetsmän och officerare till dagens storjordbrukare och kulturbevarare. Även om maskerna har skiftat, har adeln hela tiden varit förankrad i jorden, och än i dag har den 400 000 hektar mark i sin ägo. Adeln och staten har kämpat om marken, roffad under svagt styre och beslagtagen igen av starka regenter, som under reduktionen.

Mest intressant är skildringarna av adelns vardagsliv, på herresäten långt från maktens boningar. Inte minst den kvinnliga adelshistorien, som hos Metta Magdalena Lillie och ”Årstafrun”. Inte sällan blev de änkor i unga år, med män och söner förlorade i strid i främmande länder.

Bo Eriksson slutar vid ståndsriksdagens upphävande, och ambitionen att spegla adelns roll i dag finns inte. Synd. Bilden av den nutida adeln är som vårdare av kulturarvet, men vilka dörrar öppnar i dag ett fint efternamn? Imagen som en historisk rest är en bekväm pose.

”Den svenska adeln” är ett fascinerande verk. Adeln, i sig, fascinerar. Och det kanske är därför som jag irriterar mig på författarens uppenbara förtjusning (dessutom med tryckkostnaderna betalade av Riddarhuset). Även jag låter mig förtjusas, och det är inte helt bekvämt att känna sig som Peder Lamm på slottsinspektion i TV8:s ”Slottsliv”.

Mer läsning

Annons