Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Om Gauguin bara visste!– följ Ingela Walls filmäventyr i Paris

/
  • Kulturstaden. Ingela Wall framför Louvrens entré, på plats i Paris för att filma konstverk. Men stämningen på strängt säkerhetstänkande franska museer är svettig.
  • Kulturarbetarna. ”Gauguins atelier” finns kvar, orustad, och används ännu fast av en annan konstnär. Toalett finns också i huset, förmäler Wall som prövat den.
  • Konstverket.  Så storslaget – och så tryggt, skriver Ingela Wall. Foto: Privat
  • Kulturlivet. I Paris hör även trottoarkaféerna ihop med de sköna konsterna.

Annons

På håll tvivlar jag om Eiffeltornet ens är Eiffeltornet. Toppen sticker upp bakom ett höghus. Eller är det en tv-mast? Det ser så fjuttigt ut. Jag funderar på att fråga någon ”Excusez moi, is this Le Tour Eiffel?”. Jag bromsar mig själv med tanken om någon skulle fråga mig i Krysset i Sandviken var centrum ligger.

Men så, bakom kröken uppenbarar sig hela konstverket från topp till tå. Dra mig inte baklänges! Flera ton järnbalkar stående med seger i marken. Jag har aldrig känt mig så trygg med något så storslaget. Som Börje Salming nog kände sig när Tussen från Ockelbo lyfte honom med kraft rakt upp i skyn. Jag kan inte sluta glo. Ungefär som när man åker förbi bygget Göransson Arena, fast utan Jante i tanken.

Att däremot ha sex dygn på sig att lära känna konststaden Paris för första gången är lika svårt som att fånga Paris Hiltons djup med 6 000 bilder på henne. Vid två tillfällen penetrerar jag Paris på djupet.

Det första tillfället är när vi lirkar oss in i Musée d’Orsay. Med råge. Efter mejlkorrespondens med en konstintendent får vi tillåtelse att filma Paul Gauguins konst med videokamera för en dokumentär. Efter mina erfarenheter på Länsmuseet i Gävle tror jag att vi ska lämnas på fri fot i tomma salar. Icke.

I entrén lämnas våra id-handlingar, passagekort träs runt halsen. En fransktalande man visar oss in i museet via en bakväg. Mot Gauguins sal 44. Vi möts av färgfälten, kulörerna, de tahitiska motiven – att vår svenske store konstnär Helmer Osslund, som målat fondväggen Stora Sjöfallet i Vasaskolans aula, har haft Gauguin som lärare blir våra ögon varse i första blick.

Mannen förvandlas till en vakt. Sammanbiten står han bredvid oss med händerna på ryggen. Han synar alla rörelser vi gör; inte elakt, endast observant. Jag förstår inte varför han måste stå där. Jag håller armarna övertydligt stramt längs sidorna för att visa att jag inte är någon karaktär ur vare sig ”Jönssonligan”, ”Tracys Hämnd” eller ”Da Vincikoden”.

Bakom oss vallfärdar besökarna snart in i en jämn ström. Hundratals passerar. Alla är beredda med stillbildskameror och vill studera Gauguins konst på nära håll. Det blir ett enormt tryck. Det känns som ironi. Varför så många människor just här, just nu? Kameralinsen vill varken ha turisters huvuden eller reflektioner i glaset på ramarna.

Vakten är tvungen att mota bort människor. Han slår ut sin stora handflata i ett auktoritärt ”S’il vous plaît, madame!” varje gång någon besökare inkräktar i vårt filmområde.

Ibland sätter han upp stolpar med avspärrningar. Någon kastar en grå blick. Någon nonchalerar och tar sig ändå friheten att se en tavla. Ingen förstår att vi både fått lov samt betalat för detta.

Vi blir till celebriteter, vakten blir vår bodyguard. Jag blir obekväm. Svettas. Vill förklara för alla, vill inte vara till besvär. Jag söker vaktens ögonkontakt och visar sympati genom att göra en znark-znart-zomnar-jag-grimas. Han ler och isen bryts för en sekund.

Jag står i två världar. I somras besökte jag Länsmuseet i Västernorrland för att beundra Bengt Lindströms asagudar. Fri entré, fri passage, fri sikt. Ingen la märke till att jag var där. Jag såg inte en kotte, mer än mig själv i glaset på en monter. Den enda puls jag kände var min egen.

Tre timmar senare lämnar vi Musée d´Orsay. Tar av mig min tre timmars genomsvettiga blus. Varför denna extrema svettning? Jag var nervös för att uppfattas som en diva. Någon som kan glida in och göra lite hur som helst, som sångdivan Barbra Streisand. När hon skulle uppträda i Globen år 2007 ställde hon in sin konsert dagen innan. Ryktena säger att hon inte tyckte det var tillräckligt med biljetter sålda. Bara 12 000. Men hon annonserade anledningen som förkylning. Man undrar ju om Barbra svettades vid ett sådant beslut.

Andra gången jag är inne på det franska djupet är så långt ifrån divalater man kan komma. Vi letar målinriktat och hittar Gauguins och Modiglianis gamla konstateljéer i Montparnasse. Porten till huset är låst men efter en stunds häckande utanför passerar någon och vi lyckas slinka in.

Husets inre skick utstrålar orustad ålderdom. Väggarna är spruckna och i den branta trappan kan man både se, känna och höra hur nedstigna stegen är. Handen smeker räcket Gauguin hållit. Nerverna och mystiken spökar igång hos mig. Mörkt, smal, knarrig korridor. Det känns som om vi gör något förbjudet. Från en dörr hörs avlägsen musik, röster från en annan.

Där! Bland ett tiotal dörrar hittar vi den specifika dörren. Ovanför dörrposten sitter nämligen metallskylten kvar. ”Atelier Gauguin”. Vi vet inte vad ateljén används till i dag, det var trots allt över 100 år sedan han var verksam.

Det är så spännande att jag får akut behov av att gå på toaletten. Sådär så det snart brister. Lämnar jag huset går porten i lås och det är once in a lifetime! Jag går av och an för att komma på andra tankar men det blir bara värre.

Som en skänk från ovan: längst bort i en skrubb med halvöppen dörr står en övergiven toalett! Rostigt vatten ligger stilla. Den utstrålar på gränsen till obrukbar och verkar tillhöra nobody. Nöden har verkligen ingen lag. Jag måste göra det jag ska och känner mig som en skamsen katt. Spolningen fungerar och jag är livrädd att någon boende ska komma ut och undra vilka vi är som använder toaletten och filmar Gauguins dörr.

Mina nerver släpper och min skamsenhet vänds till stolthet och användbar anekdot. Vi vågar knacka på och hej och hå, det är visst den franske konstnären Charles Maussion som hyr ateljén sedan femtio år tillbaka. Och han bjuder in oss! Han är en bit över 80 år och talar endast franska.

Vi närmar oss varandra; han visar sina minimalistiska svartvita målningar; vi namndroppar några svenska konstnärer. Helmer Osslund? Hans Hedberg? Ingen reaktion. Vårt gemensamma leende kommer vid namnet Bengt Lindström.

Jag ler än i dag. Främst över att jag kanske har suttit på samma toalett som Paul Gauguin! n

av Ingela Wall

Mer läsning

Annons