Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Om konsten att fånga en stalker

/
  • Aktuell författare. Christine Falkenland, född 1967, bor i Göteborg och har skrivit sju romaner och fem diktsamlingar; hennes senaste roman var ”Vinterträdgården” från 2008, snart kommer ”Sfinx”. Nästa bok blir förmodligen en diktsamling. ”Jag känner väldigt tydligt att jag inte får försumma lyriken, den är inte det minsta kommersiellt gångbar, men viktigare än någonsin i det kulturklimat vi har.”

I sin nya roman ”Sfinx” utforskar Christine Falkenland en riktigt ful känsla: avunden. Hennes huvudperson, en ensamstående konstnär, blir besatt av exmakens villavälstånd och präktiga familjelycka.

Annons

Vem minns inte Glenn Close i rollen som den försmådda singelkvinnan i ”Farligt begär”? Dumpad och diabolisk hotar hon älskarens familj och kastar ner hans barns kanin i en kokande gryta.

Inledningsvis är det svårt att inte tänka på henne under läsningen av Christine Falkenlands nya roman, ett påstående som får författaren att utbrista i ett skeptiskt ”jahaaa?”.

Helt oförstående är hon inte. Hennes huvudperson tittar in i ex- makens hus och funderar på vad hon ska göra med hans tandborste, katt och unge.

– Det är ju ett skäckscenario, men jag tycker det är spännande att undersöka de djupaste och svåraste skrymslena. Det är väl därför man använder konsten som ett slags katharsis. I bästa fall kan man leva och ha ett ganska normalt liv.

Hon skrattar till ironiskt.

Men Christine Falkenland vore inte Christine Falkenland om hon hade skrivit en renodlad thriller. Djupet och språket intresserar henne långt mer än farten. På sin avskalade bitvis högstämda prosa leder hon läsaren in i en stalkers sammansatta psyke.

– Jag ville verkligen gå in i den här känslan av fix idé eller besatthet, den är en del av historien.

Jaget i ”Sfinx” skriver brev till Claire, ex-makens rika fru. Hon som fått föda hans barn och förmodligen också sluppit utstå samma sexuella kränkningar och förnedring som hans ungdomskärlek.

– Relationer påverkar oss, det är inte så enkelt som att man går från den ena till den andra. Vi lämnar spår och ärr hos varandra, säger Christine Falkenland.

Men det stalkerpsyke hon skildrar är långt mer komplicerat än så. Romanjaget skulle förmodligen varken ägna exmaken eller hans våldsamma penetrationer en tanke om det inte vore för den plötsliga vetskapen om hans medelklasslycka. I sin hyresrätt på bottenvåningen blir hon en underdog som kikar ut över den välbärgade Göteborgsförorten Hovås där han bor med sin familj.

– Avund är en känsla och ett fenomen som vi inte vågar erkänna ens för oss själva. Svartsjuka upplevs ibland som ett mått på kärlek – om den inte blir alltför sjuklig – men avund är alltid föraktligt.

Kvinnligt utanförskap återkommer i Christine Falkenlands romaner. I ”Trasdockan” skildrade hon en promiskuös kvinna i en småstad. I ”Sfinx” en kvinnlig konstnär vars forna skönhet falnar och vars konst inte ens engagerar henne själv.

– Hon befinner sig i en livskris och hittar något att fästa sin ångest vid. Det hade kunnat vara något annat, men nu råkar det bli en person som hon har en tydlig förbindelse till. Den här fixeringen blir lättare att uthärda än att ta itu med den egna känslan av undergång och tomhet.

(TT Spektra)

Mer läsning

Annons