Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Om sommaren

/

Hej grävskopa! En maskinmålning hälsar mig välkommen tillbaka efter semestern. Högt upp på fasaden till en av Polhemsskolans lokaler.

Annons

Syns väl om man kommer åkande söderifrån längs Södra Kungsgatan. Titta till höger strax före rondellen i Fleminggatan. Gör det!

Grävmaskiner som dansar har i alla fall inte jag sett sen den beryktade grävskopsbaletten vid Gasklockorna år 2000.

Nu till och med flyger de. Varmt gula och orange under solen. Två stycken på var sin sida om en gavel, men liksom inslingrade i varandra som ett upphetsat danspar.

Gävlekonstnären Erik Rask har gjort denna Gävles nyaste väggmålning som ännu inte har något namn. Tillkommen enligt kommunens enprocentregel, det vill säga pengar avsatta till konstnärlig utsmyckning vid ny- och ombyggnader.

De pigga grävskoporna gör mig glad. Motivet passar bra på huset som bland annat är hem för Polhemsskolans byggprogram. Grävskopan talar om att man inte behöver vara klumpig bara för att man är stor, det går att röra sig nätt; man kan vara tung men expert på att kontrollera sina rörelser (som skådespelaren Rolf Lassgård).

Men vem sitter egentligen vid spakarna på Erik Rasks bild? Ingen som vi ser. Har maskinerna löpt amok? Smitit iväg på vift?

De anonyma grävskoporna är i själva verket ett återkommande motiv i Erik Rasks måleri som bland annat nyligen visats på Länsmuseet. Mastodonter på larvfötter finns placerade i hans tysta och lite hotfulla övergivna miljöer där människorna tycks försvunna ur bilden.

Det är oroande målningar. De tycks gestalta ett stelnat samhälle och samtidigt tidens gång. Här syns både resterna av ett samhälle och en osäker framtid. Grävskopor kan ju användas såväl för att bygga upp som för att rasera.

Men en skola bär förstås mer än andra byggnader ett hopp inom sig. Väggmålningen på Polhemsskolans fasad pryder inte bara sin plats, den påminner om vårt ansvar för kommande generationer.

Så, det känns jättefint att återvända till staden. Som dessutom fått ett nytt galleri. Som verkligen är ett galleri och inte bara ett inhyserum. Första utställningen bjuder på konstnären Petter Kreugers mycket små tittskåp med några riktigt snuskiga scener. I storformat hade de orsakat ramaskri. Centralgalleriet, se genast det.

Men apropå konst. Något saknas i staden. Fortfarande. Trots alla löften är Ariana Kaifes ”Maelstrom” – en inverterad vattenvirvel -– ännu inte på plats vid Gävle Strand. Ännu är inget fundament byggt för den över sju meter höga metallpelaren. Skulle enligt Alderholmsprojektets kommunala byggherre garanterat vara klar i juni. Håhå.

Det offentliga konstverket, vårt konstverk!, ligger sedan snart ett år i ett lager på Näringen och nu behöver det definitivt putsas. Skandal.

Med mig på semestern har jag haft bibeln. Nej, inte den religiösa skriften utan böckernas bok. Bokälskarnas bok. Boken som presenterar höstens alla nya böcker. Välsignat tjock.

Man läser den från pärm till pärm. Fast det går att hoppa över pocketförlagen, fågelskådning, återutgivning av ryska klassiker, stickning av restgarner och cupcakessamlingar.

Så mycket att se fram mot. Gåtfulla människor och platser i Marie Hermansons ”Himmelsdalen” och Anna-Karin Palms ”Snöängel”. Ny poesi av Katarina Frostenson och Jenny Tunedal. Unga Viktor Johansson kallar sin ”Wrestlarna” en akut samtidsroman. Kerstin Ekman berättar om ”Grand Final i skojarbranschen”.

Horace Engdahl samlar filosofiska textfragment under titeln ”Cigaretten efteråt”.

Joyce Carol Oates är så superflitig att hon hinner komma med årets andra, ”Änkans bok”.

Pseudonymen Lars Kepler fortsätter sin kriminalserie med ”Eldvittnet”.

Karl Ove Knausgård kämpar vidare på svenska med tredje delen i sin litterära självbiografi ”Min kamp”, aktuell i oktober.

”Höggradigt jävla excentrisk” är den höggradigt dynamiska titeln på en ny biografi över regissören Bo Widerberg.

Äsch, varför försöker jag ens sammanfatta! Men veteranerna Mankell (”Minnet av en smutsig ängel”) och Guillou (”Brobyggarna”) ser jag fram emot.

Redan nästa vecka kommer Majgull Axelssons ”Moderspassion”. Handlingen utspelar sig i Arvika av alla ställen och jag kan avslöja att den innehåller ett rikt myller av människor att förlora sig i medan det stormar utanför fönstren i Sallys Café och Restaurang. Jag anar att ”Moderspassion” blir den av höstens böcker som kommer att älskas av flest.

Mycket intagande är också en ny bok om Jan Troell. Den fina svenska filmpoeten fyller 80 år och hyllas med ett livligt berättat, vänskaplig porträtt. Jan Troell utbildade sig till folkskollärare och tillhör en generation som förväntades kunna lappa till sina elever. Den filmare han sedan blev framstår som den mildaste av varelser. Den som kan vänta ut en fjäril eller gräsets blomning.

Kanske förtjänar Jan Troells konstnärskap en mer analytisk behandling än Kurt Mälarstedts sommarlätta bok. Å andra sidan kommer vi filmerna sällsynt nära. SVT har senaste tiden visat en rad av dem. ”Utvandrarna” känns precis lika dramatiskt som första gången. En eftermiddag hamnar jag framför ”En frusen dröm” och väljer tveklöst Andrés dödsdömda polarexpedition framför solen och stranden. En Troell-sommar. En fin sommar.

Annat som jag hunnit läsa i sommar är att den svenska scenkonsten går mot en katastrof när teatrarna tvingas skära ned i sina fasta ensembler (DN) och att den anrika paradbiografen Rigoletto i Stockholm hotas av förstörelse (SvD).

Jag har läst om Norge, naturligtvis. En svart sommar. Men också om svälten i Somalia. Om människohandeln i Gyllene Triangeln. Ett barn kostar sjuttio kronor (DN, 1/8).

Jag har läst i tidningar av papper. Och till min överraskning fått höra en ung mamma och Gävlebo hålla ett eldigt försvarstal för den lokaltidning som dagligen kommer i brevlådan.

Sommartider, förmodligen, har föranlett flera intressanta Understreckare i Svenska Dagbladet på temat tristess och sysslolöshet. Under rubriken ”Skrivandet och konsten att göra ingenting” (25 juli) skriver Emma Eldelin, forskarassistent vid Linköpings universitet, tänkvärt:

”Att sitta stilla, att iaktta, dagdrömma och fundera väcker begäret att skapa men i samma stund övergår då sysslolösheten ofrånkomligen i arbete och rörelse”.

Jo minsann! Det är dags nu. Hejdå semester.

Men bästa minnet vill jag dela med mig av. En stor och oväntad musikupplevelse. En fuktig sommarnatt, på en loge i Hälsingland.

Det är byafest med grillning. Det lokalt uppskattade dansbandet Taggtrå står för underhållningen.

På logbacken vinglar annars stadiga grabbar i rutiga skjortor, med en ölflaska i handen och en ölflaska i bakfickan, och kissar i snåren.

Plötsligt händer det. Taggtrås svensktoppscovers tar paus. En fransman med gitarr ställer sig ensam framför trumsetet och sjunger med kraft och smärta. Jacques Brels mäktiga ”Amsterdam” tonar ut över kohagarna.

Fylleskrålet tystnar. Hjärtat dunkar tills det gör ont. Fönstren ut mot en kvällsdimmig sjö blir som tavlor i logens mörker. Världen växer.

Jacques Brel. Och kohagar. Sommaren 2011. Allt är möjligt.

Mer läsning

Annons