Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ommöblerad Mozart fick ett lyft

/

Annons

Alla vet vi hur det kan bli när man möblerar om. Rummet blir lite fräschare. Plötsligt ser man tidigare gömda hörn. Till och med den gamla tapeten ser lite nyare ut.

På torsdagskvällen möblerades Mozart om. Symfonikernas chefdirigent Jaime Martín flyttade om bland musikerna. Blåsarna som brukar vara längst bak ställdes på rad längs fram. Tre till vänster om solisten Terés Löf och fyra till höger om.

Och javisst, pianokonserten blev något helt annat. Inte allt ljus på solisten som så ofta. Här lyftes samspelet fram.

Mozart skrev sin pianokonsert i A-dur, som fick numret 23, 1786 samtidigt som han höll på med operan Figaros bröllop. Men han hann också skriva flera andra konserter, en symfoni, och mycket mer. En del lade han bara på hög, som den här pianokonserten. Hustrun Constanze hittade manuskriptet efter hans död och såg till att bevara det. Som tur var för eftervärlden.

Pianokonserten har all den lätthet och elegans vi förknippar med Mozart. Melodier och vändningar strömmar ut som om det inte finns något motstånd, inget som hindrar fantasi och toner att flöda. Terés Löf, som senast var här 2010 då hon invigde den då nyinköpta Steinwayflygeln, spelade med lätt anslag, som om händerna bara lekte fram stycket. Lätt att se varför hon ses som en av Sveriges främsta pianister.

I andra satsen fanns en sorgsen underström. Ett vemod som fint lyftes fram. Det var också här som samspelet mellan blås och piano framträdde starkast. Nästan som en trippelkonsert med flöjt, oboe och piano. Hela verket fick ett nytt ljus över sig.

Publiken i den välfyllda salen svarade med långa och välförtjänta applåder.

Schumanns första symfoni, ”Vårsymfonin”, avslutade kvällen. Schumann skrev symfonin snabbt i januari 1941 och Mendelssohn dirigerade uruppförandet redan i mars samma år. Inspirationen kom från en dikt om våren och Schumann ville att orkestern skulle fyllas av en längtan efter just våren.

Trots att den längtan just nu är uppfylld är symfonin inte helt övertygande. För mig saknar den ett starkt tema eller ett vackert, långsamt parti som gör stycket riktigt minnesvärt.

Jaime Martín gjorde sitt bästa för att övertyga mig om att det där är fel. Han manade på orkestern, såg till att de kraftfulla partierna hade tyngd och höll ett högt tempo. Kanske för högt. Musiken fick aldrig andrum, sjönk inte in. Ändå fanns det mycket i framförandet som imponerade, som när musiken löpte stafett mellan stråkar och blåsare i början av fjärde satsen.

Inte så dumt till slut. Men den ommöblerade Mozart är det man bär med sig hem från kvällen.

Mer läsning

Annons