Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Omskakande om upploppen i LA

/
  • Ryan Gattis är född i Illinois och uppvuxen i Colorado. Han tror att det var lättare för honom som outsider att vinna de latinamerikanska gängmedlemmarnas förtroende.
  • Ryan Gattis, författare till

Upploppen i Los Angeles 1992 chockade en hel värld. Men trots den mediala hårdbevakningen finns det fortfarande glapp i berättelsen. I romanen "Sex dagar" sprider den amerikanske författaren Ryan Gattis ljus över en mörk historia.

Annons

Över 11 000 bränder, drygt 10 000 gripna, mer än 2 000 skadade och 53 döda.

Så summeras rasupploppen i Los Angeles 29 april till 4 maj 1992 i torra siffror. I sin bok ger Ryan Gattis statistiken kött och blod, på ett omskakande och brutalt sätt. Det börjar redan i inledningskapitlet där Ernesto på väg hem från jobbet misshandlas till döds av ett par gängmedlemmar – inte för att han själv har gjort något, utan för att hans bror kränkt ett rivaliserande gäng.

"Jag känner faktiskt inifrån hur det ger vika, jag hör hur knaket ekar i öronen och hur benet bryts sönder och blod forsar in över tungan. Jag vrider på huvudet, öppnar munnen och släpper ut det. När jag hör att det träffar gatan och att det inte slutar droppa, då vet jag att det är över."

"Sex dagar" är en skildring av de latinamerikanska gängmedlemmarnas, polisernas, sjuksköterskornas och ambulansförarnas upplevelser av sex dygn av våld och plundring. Det är en historia som inte har berättats tidigare i romanform, kanske för att den mediala dramaturgin inte har tillåtit mer än en bild, den av frustrerade svarta som ville hämnas de vita polisernas övervåld. Men vad ger en vit man från en medelklassfamilj i Colorado rätten att berätta deras historia?

Som tonåring var Ryan Gattis liv i princip utstakat; han skulle bli militär, precis som sin pappa. Men 17 år gammal blev han attackerad av en klasskamrat, en amerikansk fotbollsspelare som hög på LSD måttade ett kraftigt slag mot hans ansikte.

– Jag var på väg att vända mig bort och hans armbåge träffade mig på ett sådant sätt att den slet bort allt brosk i min näsa. Efteråt fick jag genomgå två ansiktsrekonstruktioner och det tog ett år innan jag kunde känna dofter och smaker igen.

Händelsen gjorde Ryan Gattis inåtvänd och grubblande, han undvek att gå ut och fördrev tiden med att läsa böcker och se på film. När den långa rehabiliteringen var över ville han inte längre bli soldat utan berättare.

Efter två romaner gick hans skrivande i stå, Ryan Gattis ägnade fem år åt en roman som aldrig lämnade manusstadiet och gav i princip upp skrivandet – "eller rättare sagt skrivandet gav upp om mig". Då kom han via en grupp graffitikonstnärer i Los Angeles i kontakt med latinamerikanska gängmedlemmar. Samtalen med dem fick berättarlusten att vakna igen.

– Varför de litade på mig? Ja, uppenbarligen måste man förtjäna det förtroendet. Man kan inte bara knalla in och säga "hallå, jag är en vit kille från Colorado, ni borde lita på mig", det är inte så det fungerar. Men när jag berättade min historia om hur våldet förändrade mitt liv så underlättade det i 90 procent av fallen anknytningen mellan oss.

Med förtroendet kom också en känsla av ansvar. Ryan Gattis valde att inte skriva en dokumentärroman, men ville ändå skildra händelserna så autentiskt som möjligt. Hans två och ett halvt år långa researcharbete gav en grundstomme till fiktionen i boken.

– Jag ville att människor skulle få se en värld som inte har porträtterats, eller om det har gjorts så har det skett i klichébilder. Allt för många människor tror att gängmedlemmar i LA är något slags demoner, men efter att ha lärt känna flera av dem vill jag berätta för er att de är människor, precis som alla andra.

För de 17 huvudpersonerna i romanen vänder de våldsamma upploppen upp och ner på världen – men i mörkret finns också en strimma av ljus.

Ryan Gattis kallar dem han mötte under researcharbetet för "experter på smärta". De hade alla på något sätt drabbats av våld och död och hade därför ett klarsynt perspektiv på livet.

– Men det var mänskligheten hos dem som utmanade och överraskade mig mest, att människor till och med under de svåraste, mest frånstötande och beklagliga omständigheter ändå lyckas älska, drömma och hoppas på en bättre framtid för sig själva och sina familjer.

Mer läsning

Annons