Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Omsusad dansk – en lurig Jeppe

/
  • Liknar inget annat? Nja, så sensationell är Jeppe Brixvold inte, vad än de överraskade kritikerna hemma i Danmark påstår.

Ett häpet ”det liknar inget annat”. Så kan man sammanfatta den samlade danska kritikerkårens mottagande av Jeppe Brixvolds ”Brott och framgång” när den kom 2007.

Annons

Det är en märklig reaktion. Romanen liknar ju i själva verket rätt mycket annat. Genom den uppbrutna kronologin och det ständiga överskridandet av gränser – rummets, tidens, ja, verklighetens – ekar hundra år av modernistiska experiment.

Fast man behöver inte söka sig så långt tillbaka i historien. En närmare referenspunkt finns i postmodernismen och dess lek med språkspel och stilar. ”Brott och framgång” byter ständigt ansikte: ibland episk, ibland lyrisk, här pastisch och ironi, där filosofiskt idédrama.

Berättarjaget är en typisk postmodern hjälte, underordnad varje situation han befinner sig i oavsett om det är på flykt undan rättvisan i samtida Paris eller på fälttåg i antika Makedonien. Det är en man utan egenskaper likt huvudpersonen i Stig Larssons ”Autisterna”, för att ta ett exempel som några redan varit inne på.

Nej, något radikalt nyskapande verk är inte ”Brott och framgång”. Kritikernas unisona ”det liknar inget annat” för nog förstås som ett symptom på ”den negativa uppbygglighet” som Brixvolds landsmän Frederik Stjernfelt och Søren Ulrik Thomsen kritiserade i en debattbok för några år sedan: en blindhet för det faktum att normbrottet – som en generation kritiker satt som kriterium för litterär kvalitet – självt blivit norm.

Men romanen har trots det sina förtjänster. Genom alla lager av anspelningar på annan litteratur, mystifikationer och språkfyrverkerier mullrar ett civilisationskritiskt patos som inte lämnar en någon ro. Domen är hårt: den värld som framträder i romanen – västerlandets historia koncentrerad i ett samlat nu – har möjliggjorts genom brott.

Men till skillnad från i Dostojevskijs roman, som titeln anspelar på, följs brotten här inte av straff utan av framgång.

Mest pregnant formuleras kritiken i romanens fjärde del, där jaget i den senaste av en rad inkarnationer antagit Alexander den stores gestalt och befinner sig mitt uppe i ett blodigt fälttåg. Partiet upptar närmare tvåhundra sidor och framstår som romanens huvudnummer.

Här sugs jag för första gången in i texten, noterar nyvaket att ”Brott och framgång” mot alla odds förvandlats till en bladvändare. Språket har nyktrat till och den störande frånvaron av logik har ersatts av normal kronologi och konventionell gestaltning. Puh, hinner jag tänka.

Sen slår det mig: jag har gått i en fälla.

Brixvold flinar och håller upp Alexander som en spegel framför mig. Liksom han erövrar och förbrukar länder och folk, erövrar och förbrukar jag texten så fort den inte gör aktivt motstånd. Det är ett intelligent litterärt grepp. Läsakten har avslöjats som ännu ett exempel på vår civilisations kontrollbehov och krav på underkastelse.

Jeppe Brixvold försöker med alla medel hindra läsaren från att ta kontroll över, erövra och förbruka hans text. Men utan Alexanderdelens kontrasterande och förrädiska konventionalitet hade det tvångsmässiga gränsöverskridandet kunnat få motsatt verkan: att man med en gäspning sorterat in romanen under kategorin ”allmän postmodernism” och sedan inte ägnat den ytterligare en tanke.

Nu går ”Brott och framgång” inte att avfärda så enkelt. Jag har blivit påkommen som Alexanders medbrottsling. Det tål att funderas över.

Mer läsning

Annons