Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Onda sagor och Strömvallen

Det blev gravtyst efter Gävles nederlag i kulturhuvudstadskampen. Därför kommer det nästan som en chock att det är dags för final i dag.

Annons

Lund eller Umeå. Nu avgörs saken. Gävle fick nesligt packa ihop på ett tidigare stadium.

Den glada ballongen i form av Gävlebock sprack. Pappersåtervinningen lär ha haft en del broschyrer att ta hand om.

Det blev tyst.

Förståeligt.

Just därför att kulturhuvudstadsprojektet var en sån högtflygande satsning.

Men visst ja, i Gävle görs ju aldrig några sådana, enligt Arbetarbladets sportchef Stisse Åberg.

Jag måste ha drömt.

Allvarlig talat, den bekymrar mig, denna klagan på ”fega” Gävle som alltid ska vara så ”lagom”.

Det är en myt som folk använder när det passar deras syften. Nu senast i debatten om Strömvallen.

Samma gamla gnällkvarn går igång. Den mal både på Gefle Dagblad (ledare, kultur, nöje – samma konservativa kvarn) och i Stisse Åbergs fotbollskrönikor.

Fast hos Åberg slipper man åtminstone fundera över vad Albanien har med Allsvenskan att göra, eller varför Strömvallenprojektet är ett tillfälle att kalla Lars Ohly knäppgök.

Men apropå myter så har jag också en saga att berätta.

Först vill jag bara rätta till en missuppfattning som spridits i en annan tidning här i stan.

Om att en byggnadsminnesfråga skulle vara planlöst ”tjänstemannatyckande”. Så är det inte. På mitt skrivbord ligger en hel bok med principer och riktlinjer för den offentliga kulturmiljövården.

Det har även antytts att nu rivna Klintbergska gården vid Borgmästarplan hade varit mer värd att bli förklarad byggnadsminne.

Så är det inte. Det finns alldeles tillräckligt många byggnader av den sorten bevarade. Sportens kulturhistoria däremot är totalt förbisedd.

Nåväl, sagan. Det var en gång en kommun, vi kan kalla den Bollnäs.

Bollnäs sålde den finaste marken mitt i stan till ett danskt fastighetsbolag.

Självaste torget fick de köpa!

Det danska fastighetsbolaget lovade att bygga en jättefin galleria.

Kommunen lät frakta bort Snoddasreliefen och torgscenen med dekor av konstnären Mårten Andersson.

Träden fälldes. Men det bidde inget mer.

Bara en uppgrävd grusyta.

Bollnäsborna klagade. Men det hjälpte ju inte.

Kommunen hade inte längre något att säga till om när det gällde marken i stadens centrala offentliga rum. Invånarna hade förlorat makten över sitt eget vardagsrum.

Så kan det gå. För en spottstyver i kommunkassan. Fyra snabbt uppätna miljoner.

Drömmar kan snabbt förvandlas till mardrömmar.

Det vore inget lyckligt slut om området längs Gavleån såg ut som en krigshärjad zon bakom kravallstängsel. Om utsikten från Stadsträdgården liknade ungefär den över Stortorget just nu. Fast på obestämd tid.

Mer läsning

Annons