Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Osköna snubbar

/
  • Marcus Priftis kommer till Länsmuseet i Gävle i dag söndag och pratar om osunda manlighetsnormer.   Foto: Sara Appelgren

I dag söndag kommer författaren och debattören Marcus Priftis till Länsmuseet i Gävle och pratar om manlighet, inbjuden av Vasaskolans feministiska förening Lilith. Kulturredaktionens Kristian Ekenberg har läst hans bok ”Det otäcka könet”.

Annons

En bok med titeln ”Det otäcka könet” kan antas ha ett mer konfrontativt tonläge än vad författaren Marcus Priftis i verkligheten har. Det otäcka könet i ordleken är männen, förstås, men Marcus Priftis har inte skrivit en bok som likt en stålklo sluter sig kring manlighetens kollektiva pungkulor. I en närmast kåserande ton redogör han för vad andra har tänkt kring hur manliga stereotyper förpestar mänskligheten i stort – även för männen.

Ja, så många egna, originella teser driver inte författaren, utan ”Det otäcka könet” har mer karaktären av en lättläst summering av vad andra debattörer har skrivit i ämnet och forskningen som har bedrivits kring genus.

För oinsatta i ämnet finns det ett värde i boken – det den saknar i spets försöker den ta igen i bredd, då alla tänkbara aspekter av ämnet inkluderas – men jag saknar den aha-känsla jag fick till exempel av Stephan Mendel-Enks ”Med uppenbar känsla för stil”. När jag läste den var jag yngre, förvisso, och jag hade inte riktigt konfronterats med de mönster i manligt beteende som var så lätta att känna igen.

Många män läste ”Med uppenbar känsla för stil” och kände sig avslöjade. Gubbgrisarna är alltid några andra, men vi fick, svart på vitt, bevis på att gubbgrisens knorr sitter på oss alla.

Mildare, men jobbigt på ett annat sätt, var läsningen av Mats Söderlunds ”Göra kärlek” som kom häromåret. En bok om att leva i en jämställd relation.

Priftis sjunger fram kritiken mot manlighetens normer som en gammal välbekant schlager. Om privilegierna som möter mannen direkt på BB när barnmorskan konstaterar att där finns en snopp, som fortsätter i skolan, där pojkarna får bre ut sig i klassrummet, och när vuxenlivet börjar får de högre löner än kvinnorna, trots att de ofta hade sämre betyg i skolan. Samhället lever i skräck för den missnöjda mannen, och alla behandlar honom med silkesvantar för att inte locka fram detta missnöje. En kissnödig kvinna på stan får se sig om efter toaletter, men en kissnödig man får en förgylld pissoar i varje hörn. En kissnödig kvinna håller sig, en kissnödig man urinerar ner hela torget.

Att framhålla hur även männen lider av patriarkatet är inte heller Marcus Priftis ensam om, men kanske är det så att denna aspekt är extra accentuerad i ”Det otäcka könet”. Pojkar som förväntas vara stökiga i skolan, och därför inte får den hjälp som de behöver. Föraktet för ”plugghästar” som gör att pojkarna halkar efter. Ensam-är-stark-idealet som gör att många vuxna män inte har någon nära vän att samtala med. Plikten-framför-allt-idealet som gör att de jobbar bort sina barns unga år. Och när männen dör gör de det tidigare än kvinnorna, bland annat för att lida-i-tysthet-idealet gör att de inte söker läkarhjälp förrän det är för sent.

Riktigt intressant blir ”Det otäcka könet” bara i de stycken som rör skilda mansideal i de olika samhällsklasserna. Arbetarklassens tysta män är på väg att förlora kraft, men ersätts istället av medelklassens män och Solsidans mansideal på segway.

På gott och ont är det som att läsa en artikel från Dagens Arena som aldrig tar slut. Till det goda kan räknas att Marcus Priftis är inkopplad i det kulturella samtalet och att bokens exempel är färska (kan vara negativt om han hoppas på ett långt liv i bibliotekshyllorna). Man sitter bara och väntar på att kulturmannen ska dyka upp, och där går han planenligt förbi, på sidan 87, med den swagger blott en man kan ha som har fått höra kutter om sin genialitet ända sedan han var svår tonårspoet.

Som sagt, det mesta har sagts förr, men på sätt och vis blir det värre av att höra det igen. I synnerhet det som rör relationen mellan man och kvinna i hemmet. Nu finns verkligen ingen ursäkt kvar. Ändå sitter könsmönstren som tatuerade. Jag är kanske inte Fred Flinta, men inte fan är jag bättre på att byta gardiner för det.

Mer läsning

Annons