Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Otäckt bra novellkonst

/

Annons

Vi var generationen som flyttade in i 1960-talets nybyggda hyreshus och i varje källare fanns skyddsrummen med sina tunga ståldörrar som kunde förslutas lufttätt. Barnen varnades, ingen lekstuga. I telefonkatalogen stod den livsviktiga informationen: om kriget kommer.

Var finns skyddsrummen i dag? Jag har inte en aning.

Enligt Wikipedia har Sverige 65 000 skyddsrum med tillsammans ungefär sju miljoner skyddsplatser (alla får inte plats).

Enligt Wikipedia är 18 av Stockholms tunnelbanestationer förberedda för att snabbt kunna användas som skyddsrum. Skyddsrummet Hötorget heter ett underjordiskt parkeringshus som kan rymma 4 000 personer i nio sektioner.

Man kan lätt föreställa sig att det är under Hötorget som berättaren i Jerker Virdborgs bok ”Skyddsrummet Luxgatan” sitter, i mörkret, tätt bland andra kroppar, medan explosionerna ovanför får berget att darra.

Virdborg gestaltar ett Sverige dit kriget kommit. Ett Sverige med krigslagar, med taggtråd, gränsposteringar, evakuerade områden, dödsstraff, konfiskering av tillgångar, människosmuggling.

Han gör det i ett antal högst oroande novellstycken. Det är fristående berättelser sammanhållna av outtalad skräck . För personerna som uppträder existerar ingen framtid, endast ett nu att uthärda. Insprängd mellan novellerna finns ytterligare en text, uppstyckad i delar, som en underliggande bordunton. Det är upplevelser inifrån det nedsläckta skyddsrummet Luxgatan där aggregat och reningsfilter surrar.

Däremellan läser vi om när en pappa dör i morgontrafiken. De övriga papporna som cyklat samma väg rycker på axlarna och går till sitt. Det omänskliga blir norm i ”Värtavägen ner”.

I en annan episod följer vi en man vars arbete är att frakta iväg allt värdefullt bohag från slumpmässigt valda hem. En vanlig förmiddag på jobbet, och sen lunch.

I ”Gryningsljuset, Misteröd” ligger en soldat på post och ser sin historia blir utraderad när granaterna slår ner på den kyrkogård där hans släkt ligger begraven. De döda dödas, om och om igen.

Vad önskar en fängslad svensk till sin sista måltid? Haribo lakritsnappar.

Två syskon klär sig i skyddsdräkter för att smita in på ett förbjudet område och hämta en minnessak i ett övergivet barndomshem. Skyltarna varnar: radioaktivitet.

”Ingentinget” målar upp bilden av tät granskog som öppnar sig i ett enormt fält och på marken, mitt i tomheten, ett ensamt dammigt barn med sin lilla ryggsäck . En militärjeep närmar sig. Är det en mina dold i en docka? Är barnet apterat? ”Det”, sitter uttryckslöst kvar. ”Det” har ordet Överrumsskolan tryckt på tröjbröstet. ”Du kan väl inte mena att du inte har sett en sådan där förut? Det är ju sådana där de blir när de har fått se saker på nära håll”, säger en av männen i jeepen innan de fortsätter. Som om ingenting hänt.

Liksom i romanen ”Svart krabba” (2002) skildrar Jerker Virdborg diffusa tillstånd av belägring. Han sätter människor vi känner igen som dig och mig i ett sammanhang där lag och ordning som vi känner det inte längre gäller. Vilka människor blir vi då?

I ”Skyddsrummet Luxgatan” dväljs man under stickande sol, forcerar brinnande vägspärrar, jagas av ondskefulla rödklädda väktare som kunde vara utsända en annan planet (eller zombiefilm), och tillhör folkmassan som hann innanför skyddsrumsdörrarna. I de dystopiska miljöerna speglas en lika dystopisk (o)mänsklighet.

”Kall feber” (2009) var Virdborgs hyllning till Karin Boye-klassikern ”Kallocain”. Här dedicerar han istället en av novellerna till Karl Ove Knausgård (som visat de små detaljernas betydelse) en annan till journalisten Ryszard Kapuscinski (för autentisk krigsreportagekänsla).

Som författare har Jerker Virdborg gjort sig ökänd genom ett trångsynt manifest där han tar avstånd från experimentell litteratur. Men inte behöver han skriva manifest för att visa ett traditionellt berättandes kraft.

”Skyddsrummet Luxgatan” är obehagligt bra, ursinnigt bra novellkonst.

Mer läsning

Annons