Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ove-effekten – nu kan inget hejda lokomotivet Lassgård

/

Annons

Fullsatt på Filmstaden i Gävle, kväll efter kväll. Det är Ove-effekten. Alla vill se Rolf Lassgårds melankoliska vardagshjälte, den självutnämnda kvarterspolisen och surgubben med hemligt stort hjärta.

Och nu har Rolf Lassgårds rolltolkning blivit Guldbaggenominerad. Det känns riktigt rättvist. Dubbelt rättvist. Därför att Ove är ett mästarprov.

Därför att om det är något man kan säga om Rolf Lassgårds karriär så är det att den gått framåt. Kraftfullt och stadigt som ett ånglokomotiv. Och lika långsamt.

Institution Lassgård är grundmurad. Han har blivit en av Sveriges främsta skådespelare. Inte omärkligt men utan att någonsin ha varit omslagspojke, löpsedelskandal eller Noréndramatisk, eller ens tv-soffornas älskling.

Biosuccéer och tv-seriesuccéer har passerat. Till och med en strimma Oscarsglans. Men filmstjärna? På ingen hade benämningen passat sämre.

Han har bara funnits där, i så många solida huvudroller. Redan som nykomling på duken vann han en Guldbagge; det hade ni kanske glömt? Det var 1992. Snart 25 år sedan. Och redan då castad som stor och tjock.

Men Lassgård förvandlade tyngden i kroppen till lätthet och lättheten i filmerna till tyngd. Det har hela tiden varit hans mirakelformel.

Som Ove ger han grinigheten ett förklaringens skimmer. I ”En man som heter Ove” bär Rolf Lassgård hela filmen på sina axlar. Han gestaltar centralpersonen men lyckas ändå med konststycket att lämna plats åt andra. Som glänsande birollsinnehavarna Bahar Pars (grannen Parvaneh) och Ida Engvoll (hustrun Sonja).

Den sistnämnda för övrigt Gävleborgare hon också. Ida Engvoll kommer från Stråtjära i Hälsingland. Rolf Lassgård är Gävlebon som vi brinner mer för än för bocken.

Filmens Ove jobbar i sin ungdom vid järnvägen. Men nu är det inte bara gnisslet från rangerbangårdens spår som ger associationerna till Rolf Lassgård som ett filmkonstens frustande lok, lika rytande som strävsamt.

Nej, kanske beror det på att det var i ett smutsigt maskinrum som jag såg honom första gången. En oförglömlig, svettig, barbröstad grovarbetare på Folkteaterns scen i ”Den ludna gorillan” 1986.

Hos dagens Ove finns all den där kraften magasinerad för att bli exakt utportionerad. Det går fortfarande framåt för skådespelaren Rolf Lassgård. Det är väl ännu viktigare än en Guldbaggenominering, egentligen.

Mer läsning

Annons