Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

På platsen för Dagen D

/

Sommarserie. Kulturredaktionens medarbetare Dan Sjögren åker till Normandie. I den fjärde och avslutande delen handlar det om landstigningen som avgjorde kriget – Operation Overlord.

Annons

Det finns fortfarande metallskrot, djupa kratrar, sönderbombade värn, bunkrar och nästen kvar i Normandie. Men regionen har också förbluffande många historiska minnesmärken, utställningar och museer. Allt i den vägen handlar om den invasion som avgjorde kriget i Europa, Operation Overlord. Det namnet står på många av de vägskyltar vi blåser förbi.

Över havet seglar just en mörk vägg upp. Vi är på väg mot en annan front.

Invasion förresten. I Frankrike talar man i stället om landstigning; invasioner sysslade den tyska armén med, landstigningen var däremot en befrielsehandling.

Vädret var ungefär som nu, dåligt. Men det lurade tyskarna. Och man hittade en lucka i ovädret. Det ska tydligen bli något liknande i eftermiddag. Sådant är klimatet i Normandie, säger de som bor här, det skiftar hela tiden.

Vi stannar till vid ett av de ställen tyskarna befann sig på den där tidiga morgonen i juni 1944. Synranden är plötsligt full av skepp, försöker vi tänka oss. Vi har ju en del hjälp av både spelfilmer och dokumentärer. Sandstränderna är tomma, men vi gör vad vi kan för att fylla dem med soldater som vadar i land i kulregnet med 30 kilo på ryggen. Vi spanar ut över havet och försöker föreställa oss den enorma armada tyskarna såg där ute. Men det går inget vidare. Vår inlevelse räcker inte till.

Stränderna är öde, nya hus fyller sluttningarna. Kriget är bättre på film. Och då kan de som blir liggande resa sig upp när tagningarna är över.

Så besöker vi ett tyskt batteri vid Pointe du Hoc. Vi vandrar dit över gröna ängar och passerar betande får. Här på udden var allt söndersprängt. Nu grönskar också kratrarna. Ett instängslat område är oröjt, men också där rör sig fåren.

Värnet var inte färdigbyggt när ett amerikanskt kompani anföll. De tyska kanonerna fanns i en skog, en bit från anläggningen. Det hade motståndsrörelsen meddelat men rapporten kom på avvägar och anfallet mot värnet var egentligen meningslöst, de pjäser man skulle slå ut fanns inte där.

Betongen har vittrat, vi känner på armeringen. Den rostar men cementen är intakt.

I en liten lund har man placerat ut tavlor med bilder och upplysningar om sex män som stupade precis här. Vi står tysta och ser på fotona. De döda ler lite osäkert.

Längre fram fingrar två karlar på en artilleripjäs och skrattar förtjust. Jo, det starka könet gillar vapen. Ändå är den där vapenbrunsten på en plats där tusentals dog och lemlästades lite svårsmält.

Vi åker utmed öde sandstränder. Så ser vi en häst trava förbi i vattenbrynet med en sulky. Bussen rullar länge jämsides med hästen, i den gamla stridszonen.

Så står vi på den amerikanska krigskyrkogården i Colleville-sur-Mer. Här har den militäriska ordningen behållits bland de döda. Korsen står i spikraka led, det är som när man ställde upp i lumpen och rapporterade för befälet om truppen. Då skulle allt stämma, klädsel, utrustning, hållning, det hela.

Det är samma sak här. Kyrkogården är gjord med linjal och tumstock, som om de döda också ska lämna av. 9 387 vita gravstenar är huggna i marmor, alla har samma mått och är utplacerade med millimetermått.

Uppgifter om ålder saknas. Vi lägger handen på ett av korsen. Där vilar Charles Stout från Kentucky. Då börjar klockorna i kapellet att spela. Det är den timmen.

Därpå besöker vi landstigningsmuseet i Arromanches. Museets stora dragplåster är tio stora glasmontrar som visar hur de allierade byggde en konstgjord hamn ute till havs. På grund av tidvattnet kunde man inte ta sig in till stranden.

På över femtio meterstora fotografier ser vi hur det hela genomfördes. Montrarna visar samma sak men i dem rör sig underlaget! Det är "havet" som häver sig under glaset, den farligaste motståndaren. En femdagarsstorm slog också ganska snart sönder en av pirarna. Men man kunde ändå föra i land över två miljoner män och 500 000 fordon.

Mer läsning

Annons