Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Pedagogiska puckar

/
  • folkbildare. Brynäs nya tränare Niklas Czarnecki talar i ”kvinnliga” bygga-broar-termer där Boork pratade i ”manliga” krigstermer.

Säga vad man vill om Leif Boork, men karln bar en berättelse. Den lille tjockisen med brillor som inte kunde spela hockey själv, blev till slut tränare, och en av landets mest välbetalda. Nästan en parallell till lille, knubbige, faderlöse Shaun i filmen ”This is England” som kämpar för att få respekt och till slut får det.

Annons


Å andra sidan vet jag inte om jag skulle vilja ha Boork som ledare eller pappa. Jag är rädd för att han vore en sån som väntade på mig för att få berätta om mina snedsteg, ja, att han skulle vara lika upprorisk mot mig som mot världen i övrigt. Jag kan inte hjälpa att tanken går till lille Shaun som lierar sig med skinheads – för de har också blivit trampade på – och tillsammans blir Shaun och skinnskallarna starka när de får behärska alla utanför sin krets.

Brynäs nya tränare Niklas Czarnecki är inte direkt drömmen för en storyteller. Det vore självmord att som författare ge en huvudperson ett sådant namn. Jag menar, varje gång jag ska stava ”Czarnecki” måste jag googla det. Och det vore att ljuga att påstå att Czarnecki talar i rubriker. Istället beskrivs den formidabla Brynäsinledningen på säsongen 08/09 i Czarneckis mun som frukt av ”en process”, av att ”gruppen jobbar mot samma mål” och har ”positiva målbilder”.

Ja, man skulle kunna säga att där Boork pratade i manliga krigstermer, där talar Czarnecki i kvinnliga bygga-broar-termer. Jag tycker mig ana en lätt frustration hos sportjournalister. Czarnecki är en man som vill hålla sig vän med människor, som inte hänger ut domare och som inte vill sparka spelare för att lösa problem. Nej, Czarnecki verkar tro på varje spelares inneboende kraft. Han tror att varje spelare har något som klubben behöver.

En Expressen-krönikör kallar Boorks modell för ”gammalmodig” och Czarneckis modell för ”modern”. Men det är att förenkla. Om man skärskådar retoriken från de senaste årens chefs- och lärardebatt låter det på tyckarna som om det landet behöver allra mest är ledare med hårda nypor, som ställer krav och straffar de som inte rättar in sig i ledet. Kanske är det den tuffa stilen som är modernast?

Varför inte hellre kalla Boorks modell för ”teknokratisk” och Czarneckis för ”pedagogisk”? För det som Czarnecki verkar sätta i högsätet är det jag förknippar med de lärare jag haft genom åren som har fått mig att växa. Respekt. Men inte ”respekt” i den bemärkelse att det är läraren/ledaren som ska åtnjuta respekten i form av sin auktoritära ställning, utan ”respekt” i betydelsen ”lyhördhet inför varandra”.

De lärare som har fått mig att lyfta (Stina Hansson, Gunnar D. Hansson, Staffan Carlshamre) har varit de som inte sett sig själva som ”den som lär ut”, utan hellre sett sig som varande med på en lärorik resa. Dessa lärare har varit nyfikna på människor och deras inneboende kapacitet. De har inte sett mig/eleven som ännu en liten stackare som behöver ledsagning, utan som en individ med en kraft som kan försätta berg – om den bara släpps loss.

Men det intressanta med Czarnecki är att han inte bara har en demokratisk ledarstil på individplanet, utan att han även intresserar sig för grupprocesser. Här ligger många moderna ledare i lä. Många ledare/lärare/tränare/föräldrar har lätt att skaffa sig favoriter i skocken, har svårt att släppa ifrån sig ansvar och… ja, saknar en förmåga att se och gilla alla, och se vad som försiggår i det tysta.

Czarnecki säger på Sporten i Arbetarbladet: ”Det är väldigt viktigt med feedback. Det är återkommande varje dag, både till lag och individuella spelare. Kommunikation är viktigt, ingen ska behöva gå omkring och undra över saker och ting.”

Det är för futtigt att kalla Czarneckis pedagogik ”modern” eller ”nytänkande” eller ”proffsig”. Det det handlar om här är något tidlöst, ja, något som har färdats bland stora tänkare alltifrån Sokrates över Grundtvig till Montessori med flera: respekt för individens och gruppens bakgrund, behov och engagemang.

Det kallas ”folkbildning”.

Mer läsning

Annons