Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Pilsnerreklamens figurer

/
  • Viktoria Myrén skriver saltstänkt existentiellt drama.

Annons

Det börjar i en Pripps Blå-idyll. Vackra unga vuxna på en somrig ö. Kim och Hannes. Nora och Marc.

Morgonen efter för många snapsar är Hannes plötsligt försvunnen. Han har tagit med sina vänner till den här öde platsen, till stugan som varit hans barndomshem. Och sedan övergett dem. Längst ute i skärgården.

Båten är borta. Paniken till en början lätt. Sen kommer stormen, vågorna, åskan, trädet som faller över telefonledningen. En natur som visar sitt sanna ogästvänliga jag, som skrapar och rispar och skrämmer.

Viktoria Myrén berättar i romanen ”I det yttersta” om händelser i det yttersta havsbandet och om de yttersta känslorna, om saknaden som skapar en hålighet inuti människan.

Den isolerade miljön och några personer som skaver mot varandra – scenbilden är behändig, klassisk. Författaren har valt modellen att låta perspektivet skifta. Hon tar rygg på var och en av personerna – och deras förhållande till Hannes – i olika avsnitt. Effektiva Kim, letargiska Nora, stadskillen Marc. Vems fel är det att Hannes stuckit, vad hände den där kvällen? Texten blixtbelyser avgörande situationer som ett fyrljus.

”I det yttersta” förhåller sig också tydligt till det yttre; hur Kim, Hannes, Nora och Marc ser ut, på vilket sätt de är hemma i sina kroppar. Noras mjuka svällande former, Kims senighet och blonda fläta, Marcs smala silhuett, Hannes solbrända muskler. De tecknas som utåt, på olika sätt, perfekta. Ytligt sett praktexemplar. Nästan som karikatyrer på affischbilder.

Men innanför skalen skälver det. Mest berörs man av Nora som har stängt in sig och stängt av sig i relationen med sambon Marc. Nora har tidigare varit ihop med Hannes. Själva kärleksförbindelserna utvecklas dock inte. Människorna på ön har mer än nog med sig själva. Det är det personliga bagaget som gör kärleken möjlig eller omöjlig. Olikheterna och likheterna, att kompletteras av någon eller spegla sig i någon.

De fyra har hittills haft sina färdiga roller. I desperationen spricker duktigheten. Nora försöker hitta ut ur sitt själsliga mörker. Var detta att ”leva i det yttersta” som Hannes en gång talat om? ”Att inte fästa sig vid historien om en själv, att släppa taget om den berättelsen”.

Men Hannes själv då? Sällskapets till synes självklara och starka centrum. Kanske ligger han i själva verket blödande i en klippskreva, lika (psykiskt) sårad som de andra.

Viktoria Myrén laddar upp skräckstämningen. Hon har ett exakt målande språk, för heta dagar och svarta vatten, för bakfylleirritation, rädslans lukt och förväntansfull längtan ”skär som en tivoliballong” (älskar den bilden!). Hon skapar färgstarka karaktärer. ”I det yttersta” är ett saltstänkt existentiellt kammarspel.

I det innersta brister konstruktionen. Med undantag för den febriga Nora blir jag inte särskilt övertygad om de strandsatta stockholmarnas problem. Inte på allvar. Som om man skulle tro på att någon i den där pilsnerreklamens skärgårdsdröm grubblade över livet.

Mer läsning

Annons