Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Poesi från violinens stråkar

Chefdirigenten Jaime Martín öste vid torsdagskvällens konsert beröm över orkesterns musiker. Många kan kliva fram och göra strålande insatser som solister, sa han. Bevis för detta hade vi redan fått tidigare under kvällen då konsertmästaren och förstaviolinisten Åsa Wirdefeldt tog solistrollen i Chaussons ”Poème för violin och orkester”.

Annons

Debussy var en stor beundrare av det här stycket och det är lätt att förstå. Det är ju lite av samma typ som hans egna verk. Lite drömmande, impressionistiskt. Musiken växer lite grann fram ur skuggorna, ur det omedvetna. Plötsligt har den trängt fram och fångat intresset.

”Poéme” är ett av Chaussons mest populära verk men det är första gången Gävlesymfonikerna tar sig an det. Vackert är det och känslosamt. Orkester och solist turas om innan de förenas. Åsa Wirdefeldt låter tonerna först vara lite sökande innan intensiteten stegras. Slutet underskönt drömmande.

Griegs först svit till Ibsens skådespel Peer Gynt inledde kvällen. Grieg avskydde uppdraget men det märks inte i musiken. Alla fyra delarna har lite ”hitstatus”. Den inledande ”Morgonstämning” med den underbara flöjtstämman och nynnvänliga melodin, den långsamma, gripande ”Åses död”, den graciösa ”Anitras dans” här ganska mjukt framförd precis som Grieg ville, och till sist den superkända ”I Bergakungens sal”. Första gången jag hörde den var det i rockversion och i slutet här öste Martín och orkestern på som om de ville konkurrera med den. Furiöst och snabbt, lite på bekostnad av rytmiken.

Bizets ”Symfoni nr 1” är ett ungdomsverk, skrivet då han var 17 år. Själv skämdes han över det då han tyckte att han lånat för mycket från sin lärare, kompositören Gounod. Det hade han också. På några ställen not för not. Bizet lade undan symfonin och ville inte att den skulle framföras. Långt efter hans död hittades den och blev en succé.

Symfonin är inte särskilt personlig utan visar på influenser från olika håll. Men här finns melodirikedom och ett schvung som gjort den populär.

Jaime Martín framhävde i sin introduktion hur oboestämman i början av andra satsen pekar fram mot Bizets storverk ”Carmen”. Det är också just adagiot med Gunnar Månbergs inledande oboesolo som griper tag mest. Senare kommer också klarinetterna in och förstärker snyggt.

Avslutningen snabb med intensiv insats från violinerna.

Orkester och dirigent belönades med stående ovationer. Kanske inte bara för musiken utan också för den goda stämning Jaime Martín spred, inte bara i sin humorfyllda introduktion, utan kvällen igenom.

Mer läsning

Annons