Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Poesi med rätt att ha storhetsvansinne

/
  • Poeten Mats Söderlund bör få ett välförtjänt genombrott.

Annons

Mats Söderlunds diktsamling "Årorna i Flocktjärn" mäter nästan en meter mellan vingspetsarna. Formatet har blivit en snackis, precis som när poeten Johan Jönsson breder ut poesi över 1 500 sidor. I båda fallen är det förresten Albert Bonniers förlag som låtit poesin ta rejäl plats.

Men det finns en skillnad. Medan Johan Jönsson gör en flödande antologi över tillvarons olika aspekter, alltifrån kroppsdelars aktiviteter till trist brödjobb och fantasier, så beskriver Mats Söderlund en upphöjd position. Han varnar som en Kassandra.

Inledningen är storhetsvansinnig: Ett fyrkantigt textblock av utsagor som "Jag är en av de mest framstående poeterna i det här landet" och "Jag sjunger de dödas sånger, reser dem upp ur havet, med min röst tvingar de sig in i beslutsfattarnas mardrömmar." Här är en som slår näven i bordet, eller åran i tjärnen.

Detta jag är också ringarna som bildas när åran doppas, är silverdroppar i spindelnätet och träskor på trappan. Detta jag har ett foster i sin livmoder. Allt tyder på att "jag" är poesin och orden som måste sägas. När världen tycks ha lämnat all anständighet, då måste någon säga ifrån, helst någon som kan koppla ihop storstaden med storspoven. Tala som de vilda änglarna med "lindrande versfötter" och "såriga vingar".

Om bokens storlek först verkar nästan stötande, så viker snart det intrycket. Mats Söderlund samlar spretigt som Johan Jönsson, men sovrar och plockar, en tjäderklocka här, ett bromsljud från tunnelbanan där, mobbare i korridoren i Skellefteå och vädjande kinesiska författarkollegor på Rhodos. Texterna kunde ha rymts i ett normalt litet häfte, men nu ropar formatet högt och då kan innehållet skruva ned volymen till eftertänksamhet.

Söderlund var i flera år ordförande för Sveriges Författarförbund och vittnar i en vredespoesi om uttråkade styrelseledamöter, om att få ”kultursyfilis av alla myndighetskontakter”, om riksdagsledamöter som alltid var för trötta för kultur och bara satte ihop kulturpolitiska program ”i fyra fem obegripliga punkter”. Allt gjort av författare skulle vara gratis. ”Varje gång en sanning närmade sig roten av det onda / varje liten öppning / Varuträsk / skulle den snabbt täppas till med vemod och misstro / varför skulle det gå nu / när det aldrig / funnits en poet som inte till sist svultit ihjäl”.

Så hur gick det? Jo, ”vi strök den ena punkten efter den andra och krävde respekt istället för att någon / skulle lyssna på oss”.

Efter aktivisttiden går luften ur den här mannen. ”Banderollerna hänger blöta och sargade mot en vägg.” Men han går då in i dikten och lutar sig sedan ut ur den och ”in i psyket. / Ditt psyke.”

På denna bokens näst sista sida möts alltså den första sidans megalomani och kanske är det inte poeten som talar utan Poesin: ”Skär upp barndomen och språket /---/ Vi doppar årorna. Jag pekar ut riktningen. Du rätar upp kursen.”

Bokens sista ord ser ut som en föresats men kan lika gärna vara en beställning: ”Pennan på pappret. Årorna i Flocktjärn.”

Poeten Mats Söderlund får nu säkert uppleva ett ordentligt genombrott, välförtjänt efter elva böcker.

Mer läsning

Annons