Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Polsk fullträff

/
  • Antoni Wit, den polska konsertkvällens polska gästdirigent.

Annons

Bara polska tonsättare, polsk dirigent och polsk solist. Det var ingen tvekan om vad som var temat för symfonikernas konsert på fredagskvällen. Nu finns det ju en rad kända polska tonsättare som spelas ganska ofta. Tänk på Chopin eller en modern storhet som Lutosławski. Men här fick vi bekanta oss med andra namn och i verk som aldrig spelats i Gävle tidigare.  Okända kort alltså men resultatet blev en kväll med flera fullträffar och långvariga ovationer.

Wojciech Kilars verk för stråkar, Orawa, inledde. Korta rytmiska strofer som upprepas med små variationer.  Nästan hypnotiskt dras publiken in i musiken. En minimalism som för tankarna till Philip Glass eller Steve Reich. Sedan breddas paletten med olika melodistämmor. Extra effektivt är det när bara violan håller musiken igång och sedan cellon tar upp tråden. Mot slutet en stegring som avslutas med ett samfällt rop från orkestern. Bara att säga vilken rolig musik och intensitet. Inte undra på att Kilar fått skriva musik till filmer av regissörer som Polanski och Coppola.

Solisten Jakub Jakowicz mjukar först upp lite med Henryk Wieniawskis romantiska Légende från 1859. Underbarnet Wieniawski ska ha skrivit stycket för att övertyga sin älskades far att han borde få gifta sig med henne. Det lyckades han med. Jakowicz bär känsligt den nästan sentimentala melodistämman framåt men stycket har svårt att fastna riktigt efter den intensiva inledningen på konserten. 

Annat blir det i Karol Szymanovskis andra violinkonsert. Här hugger Jakowicz tag i publiken och släpper aldrig taget. Från den dova inledningen med den spröda violinstämman över horn och piano finns det något på samma gång undflyende och brinnande i musiken. Som en eld under huden. Ett längre soloparti visar Jakowiczs fulla kontroll av sitt instrument där han gick från mild eftertänksamhet till kraftfulla utbrott. Publiken svarade med stående ovationer.

Som avslutning Karłowicz’ symfoni som fått namnet Återuppvaknande. Den är ett standardverk i Polen och man förstår varför.  Här fanns såväl lyriska partier som storslagna, majestätiska avsnitt. Delar hade kunnat brytas ut och gjorts till nationalsång för något land. Musiken väckte den typen av känslor, medryckande och känslostark.

Dirigenten Antoni Wit tände till ordentligt. Inget partitur där inte, det här verket kan han utan och innan. Bara att se honom i arbete var ett nöje. Hur han vände sig till olika delar av orkestern, levde in i musiken och hela tiden såg till att energin fanns där. Kanske onödigt att säga att det blev stående ovationer igen. Två gånger samma kväll och det hade kunnat vara efter första stycket också. Inte illa.

Mer läsning

Annons