Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Pop! Pop!

/

Annons

Under ett par sommarveckor i början av sjuttiotalet gick jag omkring med en popnittång i bakfickan. Jag och en kompis plåtklädde en verkstad i Storvik. Han borrade hål genom de båda plåtarna. Jag gick efter, placerade popniten i hålet och klämde fast den med hjälp av tången. Pop! Pop!

Även om nitandet utspelade sig under den mest intensiva perioden, med både popmusik och popkonst, så hade min egendomliga tång ingenting med det poppiga att göra. Namnet är mera anomatopoetiskt. När ståltråden, som går genom niten, går av, så låter det: pop!

När det engelska företaget George Tucker Eyelet Co. Ldt., året 1916, lanserade popniten så skedde en liten revolution inom nitbranschen. Nu behövde nitarbetarna inte arbeta från båda sidor, utan kunde stå på den ena sidan utan något mothåll. Produkten POP fick en flygande start under andra världskriget, när man på löpande band pop-nitade fram de engelska jaktplanen Spitfire.

I dag svetsar man ihop stålbalkar, men tidigare var det den enkla stålniten som gällde. När vi i dag besöker järnkonstruktioner som Eiffeltornet kan vi med egna ögon se fullkomliga bombmattor av nitförband. Trots att tornet väger 10 000 ton, och de 12 000 järnbalkarna är sammanfogade med 2,5 miljoner nitar, så är det oerhört stabilt. Allt sedan 1889 har tornet haft cirka 250 miljoner besökare, som alla har tänkt att tornet just denna dag ska rasa samman.

Det kanske hade räckt med att några enstaka nitar i det ena benet inte varit tillräckligt kraftiga, eller av rätt kvalitet, för att Eiffeltornet på, låt oss säga fyrtiotalet, först hade börjat luta en aning åt vänster, för att ett decennium senare dråsa i backen med ett brak så att dammet yrde ända fram till Notre Dame. Men detta har inte hänt! Vi förstår alla att Eiffeltornet var frågan om ingenjörskonst på mycket hög nivå. 300 meter, närmare bestämt.

Det hade kunnat gå som för ångfartyget Titanic, där man i modern tid har konstaterat att det var just nitarna i skrovet som var svagare än vad konstruktörerna hade trott. Nitarna skulle hålla för nio tons belastning, men tålde bara fyra, vilket var ödesdigert när fartyget 1912 rände in i ett isberg.

Teorin har lanserats av den amerikanske metallurgen Tim Foecke som studerat Titanics nitar i över tio år. Så karln bör ju veta vad han talar om. Även om studieobjektet nit verkar aning enformigt. Till bygget av Titanic gick det åt hela 3 miljoner exemplar av dessa stålnitar.

Hur många nitar som gick åt vid bygget av Empire State Building är kanske svårt att beräkna. Jag tror inte ens arkitekten Gregory Johnson hade ordentlig koll på vart alla miljoner nitar tog vägen. Arbetet följde Henry Fords löpandebandprincip, men vertikalt, om ni förstår vad jag menar. Balkarna fraktades med fartyg och tåg till New York och vissa järnbalkar var efter åtta timmars transport fortfarande varma vid framkomsten till Manhattan. I Empire State Building skapade ett komplext lodrätt järnvägssystem. Med hjälp av en exakt tidsplan behövde inga leveransbilar eller byggarbetare vänta. Därför tog arbetet med detta gigantiska hus bara ett år och 45 dagar.

Det var grupper om fyra män som stod för nitningsarbetet i de 50 000 stålbalkarna. Och det var för det mesta indianer, mohawker, som slog 800 nit per dag.

Uppe på 300 meters höjd balanserade indianerna på smala stålbalkarna och kastade varma nitar ända upp till 40 meter mellan varandra. Nitarna fångades likt basebollar i trattformiga handskar, sattes i sina hål och bearbetades med drag- och nitstamp. Ett bygge så stabilt att till och med King Kong kunde klättra omkring i det.

Några indianer med baseballhandskar, och som dessutom saknade höjdskräck upp till

300 meter, behövdes knappast för att klä en liten verkstad i Bro utanför Storvik med svartplåt. Det räckte med två snickarlärlingar från Sandviken. Och trots att det är nästan fyrtio år sedan kan jag ännu höra ljudet från nittången: Pop! Pop!

Mer läsning

Annons