Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

President Kennedys skjorta

/
  • Sydd av silke i Paris. President Kennedys skjorta på det märkliga lilla Kennedymuseet i Berlin, fyllt av harmoniska porträtt på John och Jackie.

Annons

I museitrappen sitter ett citat ur ett brev från Jacqueline Kennedy till Berlins dåvarande borgmästare Willy Brandt. Ett brev hon skriver kort efter att John Kennedy, bara några månader efter sitt besök i Berlin, skjutits till döds i Dallas. Jackie skriver att hon tror att hennes man kommer att bli mest ihågkommen för de ord han uttalade på ett annat språk, ”Ich bin ein Berliner”

Det är ett märkligt litet museum vid Pariser Platz, alldeles nära Brandenburger Tor. Ett museum som ligger nästan där muren tidigare delade Västberlin från öst.

På bilderna från Kennedys besök i Västberlin 1963, mitt under det kalla krigets kallaste dagar, är massor av människor ute på gatorna.

Vid Schönebergs rådhus där han håller sitt kända tal sägs det vara hundratusentals människor. Här i museet visas en svartvit grynig film från den stora dagen då Kennedy var här. På ett schema ser jag att han flyger in på morgonen och lämnar staden för att resa vidare till Dublin redan 16.30 på eftermiddagen.

När jag går bland bilderna, många som jag redan känner igen, så löper en undertext samtidigt. En text som berättar något helt annat än bilderna förmedlar.

Museibilderna visar en framgångsrik familj. Två mycket vackra människor där han är den då mest framgångsrika mannen i världen.

Det var så de sågs.

Det var så de presenterades i bild efter bild.

På en annan museitext citeras Norman Mailer, han skriver att politiken med Kennedys förvandlats till en såpopera. Kennedys var den första presidentfamiljen som använde media för att bygga sin egen önskebild. De hade en fotograf knuten till Vita Huset som tog de bilder de själva önskade.

Omslagen till Life Magazine är nästan som om de vore porträtt i mitt eget familjealbum, så väl känner jag igen dom.

Bilderna har en sorts magisk lycklig-familj-kraft som översköljer mig.

Så starkt genomsyrade de det tidiga sextiotalet.

I min undertext löper Kennedys alla då hemliga kvinnoaffärer, hans sjukdom som gjorde att han ibland behövde kryckor vilka han aldrig fick fotograferas med.

Systern som är utvecklingsstörd låter Kennedyfamiljen lobotomera.

Det är en familj som håller sig helt borta från att blotta något om sig själva som inte är framgång och skönhet.

Tvärtemot i dag när det tycks som om det inte finns någon botten för hur mycket en människa är beredd att blotta sig för att få sina 15 Warhol-minuter i rampljuset.

När jag står framför skjortan som är sydd av silke i Paris med en slips från en skräddare i New York, och försöker föreställa mig hur stor han kan ha varit, så fascineras jag av att de är autentiska. På skjortan står JFK som om den fortfarande skulle kunna skickas till tvätteriet.

På väg ut bläddrar jag i boken om Jacqueline Kennedy med fantastiska bilder av hennes kläder. När paret 1961 besökte Paris säger Kennedy i sitt tal: ”Jag är den man, som följde med till Paris.”

Jacqueline Kennedy var en stilikon för sin tid. Jackie-looken spred sig som en löpeld över världen. Nu önskar jag att någonstans få se hennes klänningar i en utställning. n

Gävleförfattaren Helene Rådberg är på långbesök i Berlin. Hon har fått ett stipendium som gett henne chansen att bo en tid i den tyska huvudstaden. Där gör hon förstås sina nedslag i det stora kulturutbudet. Som det här på Kennedymuseet.

Mer läsning

Annons