Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Prestationskraven försvann i kåtan

/
  • Markus Torgeby, löparlöftet som försvann ut i en kåta i jämtlandsskogen. Omslagsporträtt är taget av Thron Ullberg.
  • Kåtan han byggde.   Illustration ur

Annons

Killen är 20 år gammal och bygger sig en kåta i Jämtlandsskogen. Den blir hans hem i fyra år. Han lever på havregrynsgröt och nötter.

Han kommer från västkusten och går bara rakt ut i spenaten. Med 40 kilo utrustning i ryggsäcken.

Det är hösten 1999.

Markus Torgeby checkar ut från prestationssamhället.

Jag läser hans hisnande berättelse i tidskriften Filter. Den visar sig vara ett utdrag ur en av vårens böcker. ”Löparens hjärta”. En sann historia.

Och jag kastar mig över boken när den sedan kommer. Vem är Markus Torgeby? Varför gör han på detta viset? Kan man göra på detta viset? Hallå, hur flummig får man vara?

Men Markus Torgeby är inte särskilt grönavågig av sig. Han är i kris. Han har bestämt sig för att stänga av omvärlden.

”Löparens hjärta” börjar i barndomen på Öckerö i Göteborgs norra skärgård. Markus är eleven som har svårt att sitta stilla i klassrummet. Han kanaliserar sin hyperaktivitet i löpning. Han befinns vara en talang och börjar som 16-åring träna med Örgryte där höjdhopparen Patrik Sjöberg står utanför friidrottsanläggningen, lutad mot en sportbil och röker.

Idrottskarriären är dock bara en del av Markus liv. Hemma på Öckerö borstar han sin unga mammas tänder. Hon har MS, sitter hopsjunken i rullstol och orkar knappt hålla en telefonlur.

Allt medan farsan blir galen över Markus kringslängda träningskläder och mögliga handdukar. Allt medan tränaren hetsar Markus hårdare och hårdare: Svullen fot? Det är inget fel på foten. Det är ditt huvud det är fel på. Skärp dig. På med spikskorna. Sluta gnäll.

Kraven hopar sig. Rädslan för att misslyckas. Och oron för mamma. Markus skriver:

”Jag vill lätta på trycket, men vet inte hur jag ska göra. Där uppe pågår ett konstant malande.

Enda gången det blir tyst är när jag kör hårda intervaller eller springer ensam på Öckerös klippor.”

När den svullna foten till slut kollapsar är Markus Torgeby inget löparlöfte längre.

Men han kan fortfarande springa. Tio kilometer till mataffären i Järpen för att fylla på med havregryn när maten i förråden börjar ta slut, inga problem.

Markus har tagit ett medvetet beslut. Han vill bo i skogen. Han är väl förberedd. På knotten, på 50-gradig vinterkyla, på ensamhet. På allt utom den förbaskade mörkerrädslan.

Bokens överlevnadsskildring är egentligen det man först blir nyfiken på. Vi som inte kan släppa mobilen, kan knappt fatta. Han har inte ens några böcker med sig i kojan.

Men vardagskampen för att överleva i ödemarken är en kaksmula. Jämfört med kampen som Markus Torgeby för inom sig själv.

”Löparens hjärta” handlar framför allt om Markus metodiska sökande. Den där stirriga killen, kan han finna ro? När all ved för vintern är huggen drabbar honom åter rastlösheten. Han tvingar sig att sitta på en stubbe och göra ingenting. Timme efter timme. Det är en sorts tjurskallig självmedicinering.

”Löparens hjärta” är en rörande berättelse om en pojke, en familj, ett liv. Ett parti i boken handlar om dödsföraktande höghöjdsträning i Tanzania och Markus omedvetna tvång att driva sig själv till den absoluta svältgränsen.

I dag är Markus Torgeby ultramaratonmotionär. Och populär föredragshållare. Tja. Det är väl det man ska vara. För att vara fri och lycklig. Han åker i alla fall runt för att inspirera andra att ha det tyst ibland. Stäng av. Lyssna till dina egna tankar och inte bara andras.

Jag minns inte säkert om ”Löparens hjärta” nämner ”Walden”, den naturfilosofiska skriften från 1854, vari drömmaren Thoreau flyttar ut till en enslig stuga. ”Walden” fick i början av 2000-talet ett uppsving i ett grönknoppigt ungt skikt som kritiserade konsumtion och materialism. Men någon romantiker framstår Markus Torgeby sällan som. Han är bara det väldigt tydliga exemplet på vikten av att koppla ned, koppla bort, koppla av. På behovet av att betrakta tillvaron från sidan ibland.

”Löparens hjärta” är heller inget slafsjobb till bok. Torgeby är möjligen hårt hållen av sin redaktör, Filter-chefredaktören Mattias Göransson. Men här finns inget överflödigt ludd, inga fettlager. Bara hjärta och seniga textmuskler.

Mer läsning

Annons