Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Problemet med Najaden – hur många daterade fontänskulpturer tål Gävle?

/

Annons

Bronsskulpturen ”Najad” av Carl Milles har stått inklämd bakom en restaurang i Gävle i åratal. Folk vet knappt att den finns.

En oförskämd placering, absolut. Det är en kvinna, en kvinnokropp, som osynliggjorts.

Enligt ett nytaget beslut ska ”Najad” nu plötsligt ut ur glömskan. Skulpturen flyttas – den ska bli blickfång på Börsplan – den öppna platsen framför Gamla Grand, som sedan hotellet öppnade blivit ett betydligt mer bemärkt rum i staden.

Undanskymd kvinna synliggörs igen. Ett konstverk signerat Sveriges internationellt mest berömda skulptör får åter ge Gävle glans. Alla jublar.

Eller? Är det kanske inte så enkelt?

Jag tycker ”Najad” är ett dilemma. Den föreställer en mytologisk havsfigur – Milles hade en upphängning på sådana. Men det man ser är uppenbart en naken och kurvig kvinna, med svällande lår i inbjudande pose. Hon har ben som slutar i fiskstjärtar, kan inte gå. Hon enbart visar upp sig, på ett podium i en fontänbassäng. Blicken är sänkt, uttrycket "kvinnligt" blygt och försynt.

”Najad” (skapad 1916) är typexempel på en dominerande kvinnobild i den äldre offentliga konsten. Kvinnor gestaltas som passiva föremål. Medan mansbilderna hyllar krigande, arbetande eller springande (Gunder Hägg) hjältar.

Så ser det ut runt om i städerna, inte minst i den skulpturtäta staden Gävle.

”Najad” är konsthistoria. Den berättar även om en kvinnosyn som borde vara historia. Vår historia ska givetvis prägla också det moderna samhället.

Men om man nu får välja en skulptur som ska ges en ny och upphöjd plats i stadsrummet, är ”Najaden” så självklar?

Hur många daterade fontänskulpturer tål Gävle?

Det finns gott om andra konstverk värda en mer central placering.

Carl Milles ”Najad” skänktes till Gävle stad av fastighetskungen Anders Diös 1967. Gävle kan dessutom skryta med Milles ”änglar” i Stadsträdgården och ”Solglitter”, båda gåvor från GDJ-fonden.

”Solglitter” (skapad 1918) är en liknande naken och yppig najad som vällustigt låter sig bäras och bortföras av ett (havs)djur. Även denna kvinna har på senare tid getts en ny och framträdande roll sedan skulpturen återinvigdes vid södra infarten till Gävle sjukhus.

Kanske som en eftergift åt skönandar och nationalromantiker, som plåster på såren för rosa rondellkonst.

Gävles Carl Milles-dyrgripar är inte unika utan finns även i repliker på andra orter. Men visst var han en mästare på vackert formade nymfer. ”Najad” förtjänar givetvis ett bättre öde än tillvaron i restaurangskugga på Söder. Frågan är var hon ska höra hemma.

Naturligt vore å-rummet. Någonstans i Boulognern/Stadsträdgården som redan är rena rama stadsvandringslektionen i skulpturhistoria. Ta henne till vattnet där.

Mer läsning

Annons