Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Problemet nationalsången

/
  • SVENSK SÅNG. ”Du gamla, du fria” är en självklar avslutning på Nationaldagskonserten med Gävle symfoniorkester. Men att den blev nationalsång är inte så självklart, som den färska boken ”Du gamla, du friska” berättar.

Annons

När Gävle symfoniorkester i morgon på Nationaldagen avslutar Nationaldagskonserten med “Du gamla, du fria” är det svårt att tänka sig att någon annan sång skulle ersätta den. Vår nationalsång är som framhuggen ur urberget. Men att vi sjunger ”Du gamla, du fria” är inte självklart.

Gävle symfoniorkester, med Per-Otto Johansson på dirigentpulten och Sanna Gibbs som solist, firar Sverige med en rad svenska klassiker. ”Du gamla, du fria” har dock i dag inte någon konkurrens som nationalsång. Annat var det förr, när en rad sånger konkurrerade om den positionen. En ny bok av Eva Danielson och Märta Ramsten, ”Du gamla, du friska” (Atlantis), berättar om hur en gammal folkvisa blev nationalsång.

Bara boktiteln utmanar bilden av ”Du gamla, du fria” som huggen ur urberget. Vadå friska? När Richard Dybeck skrev texten levde vi i det ”friska” Norden, inte det ”fria”. Först när sången börjat etableras ändras texten till ”fria”. Andra smärre förändringar görs, men just denna omarbetning ändrar budskapet radikalt.

”Du gamla, du friska” började spelas under Richard Dybecks aftonföreställningar med folkmusik, och skrevs av honom själv 1844 med en folkvisa som förlaga. När den skrevs fanns inte en tanke på att den skulle bli nationalsång – själva konceptet med nationalsånger var främmande.

Texten var Dybeck inte överdrivet nöjd med: ”De högst medelmåttiga orden till denna visa, af utgifvarne äfven öfversatta på en ännu sämre tyska, voro, såsom endast för tillfället författade, aldrig ämnade att i tryck allmängöras.”

Sådana invändningar hindrade dock inte att ”Du gamla, du friska” blev mer och mer populär. Sången kom med i häften med skolsånger och spreds i bredare kretsar.

Richard Dybeck må ha skrivit det som kom att bli vår nationalsång, men dess främsta förkämpe var den populära operasångaren Carl Fredrik ”Lunkan” Lundqvist, som gjorde det till sin livsuppgift att sprida ”Du gamla, du fria”, en sång vars naturskildringar rörde honom så djupt att det hände att han sjöng den i sin ensamhet. Han la tyngd bakom ”Du gamla, du fria”, och inte bara för att han vägde 173 kilo.

En vilja att kora en folksång började under 1890-talet att spira, men vem skulle väljas? ”Lunkan” propagerade för ”Du gamla, du fria”, men den var långt ifrån populär i alla läger. Under decenniet anordnades ett par nationalsångstävlingar, men ur dem kom intet. Läsningen av Danielsons och Ramstens informativa bok ger i det närmaste bilden av en konspiration mot vår nuvarande nationalsång. Vi tar vad som helst, bara vi slipper ”Du gamla, du fria”!

Bland de kritiska synpunkter mot nationalsången som jag roas mest av, finns påpekandet att det är olämpligt att sjunga om ”du fjällhöga Nord”, med motiveringen att Sveriges fjäll är inte mycket att hurra för.

En annan som formulerat underhållande kritik är Hugo Alfvén som ansåg texten vara ”slapp, blekfet och innehållslös” (vilket i och för sig mer låter som en adekvat beskrivning av en svensk på Thailandssemester).

Att inte Sverige, blott Norden, nämns i texten är en annan vanligt förekommande kritik.

Populariteten har åkt bergochdalbana. En dipp var under 1970-talets vänstervåg, då det inte var populärt att sjunga om ”fornstora dar” och syfta på den blågula krigsmaskin som slaktat sig runt Europa. Men den kritiken var ingalunda ny. Redan när ”Du gamla, du fria” var ett lamm på 1800-talet frågade sig en amper debattör varför är det alltid fädernas land vi uppmanas att älska, ”aldrig vårt eget, Sverige i dag!”

När det högerextrema bandet Ultima Thule valde att spela in ”Du gamla, du fria” bidrog det till att minska entusiasmen inför nationalsången avsevärt.

Att det trots allt finns en känsla för ”Du gamla, du fria” i folkhjärtat fick Peter Himmelstrand erfara när han på 1990-talet i Expressen kallade den ”Du gamla du fula” och efterlyste en ny nationalsång. Få gav honom stöd.

Kungssången (”Ur svenska hjärtans djup”) har alltid varit en svår konkurrent för ”Du gamla, du fria”, men finns det andra tronpretendenter? Ulf Lundells ”Öppna landskap” nämns i Danielsons och Ramstens bok, likaså Stenhammars ”Sverige” och ”Visa från Utanmyra”. Alla har nog sin egen favorit som alternativ nationalsång.

Själv har jag en soft spot för den pompösa kärvheten i ”Du gamla, du fria”, men om vi skulle välja en ärligare nationalsång, en sång som verkligen skildrar hur det är att leva i Sverige, skulle det vara Ted Ströms ”Vintersaga” med ögonblicksbilder från ett vintrigt Sverige.

Nu verkar det högst otroligt att vi skulle välja oss en ny nationalsång, även om det har förekommit motioner i Riksdagen som vill avskaffa ”Du gamla, du fria”.

Problemet med sådana politiska utspel är att vår nationalsång aldrig har valts till nationalsång. Vi kan inte fastställa när ”Du gamla, du fria” blev vår nationalsång, ty ett sådant beslut har aldrig tagits. Traditionen har valt åt oss. ”Du gamla, du fria” är den som står kvar när alla andra har fallit. Den har som en sann svensk kämpat i motvind och kyla sedan 1844. Attacker lär fortsätta komma med jämna mellanrum, men vem vågar, på allvar, utmana denna viking?

Mer läsning

Annons