Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Råder en konstens diktatur?

/
  • Utanför institutionerna. Ewa Fröling blev världskänd efter filmrollen i ”Fanny och Alexander”, i dag kämpar hon för att hitta försörjning. ”Jag är för stark, jag tror de blir rädda”.
  • En fri själ. ”Att hålla på med kultur är att vara kulturbärare, det är att vara i framkant, att vara modig. Det är inte att fråga om det passar”, säger Ewa Fröling som också gjort de båda teckningarna.

Annons

Hon tillhör ingen. Ewa Fröling, skådespelerskan som blev världskänd och älskad för sin rolltolkning som Emelie i Ingmar Bergmans ”Fanny och Alexander”.

Sedan dess har hon spelat många oförglömliga roller både på film och scen, till den senaste i ”Män som hatar kvinnor”. Hon har mött och arbetat med storheter världen över.

När vi träffas i Stockholm har hon just flyttat till en ny lägenhet och hon berättar att hon flyttat ofta i sitt liv.

Jag tänker att jag förstår det, eftersom hela hennes gestalt handlar om rörlighet, att vara mobil, ge sig ut på äventyr, att utforska.

Jag jobbade med Ewa första gången på en tv-serie för sju år sedan.

Det var första inspelningsdagen och vi satt och pratade om ditt och datt medan vi väntade. Så var det till slut dags för tagning och Ewa kliver in och gör sin scen med sådan intensitet och proffsighet och jag minns att jag tänkte: varför filmar hon inte alltid? Varför vill inte alla jobba med henne jämt?

Hon skulle kunna spela vad som helst, från pirat i ”Pirates of the Caribbean” till något brittiskt drama med Helen Mirren.

Hon är bra, riktigt bra, på det hon gör. Så varför vill inte alla jobba med henne jämt? För så är det verkligen inte, menar hon.

”Jag är för stark,” säger hon. ”Jag tror de blir rädda.”

Det finns två instutionsteatrar i Stockholm, Stadsteatern och Dramaten, fortsätter hon, och berättar att hon har tidigare varit anställd på Dramaten i 17 år men att hon i dag inte ens kan få ett möte med teaterchefen där, trots att hon kommit upp med intressanta pjäsförslag.

”Det tog nio månader bara att få svar på ett mejl”.

Hon fick för inte så länge sedan ett erbjudande på Stadsteatern, men blev portad av chefen när när det blev dags för löneförhandling och hon förväntade sig att förhandla fram ett värdigt avtal.

”Det handlar om makt. Inte om konstnärlighet längre. Det är samma sak som med politiker, förr handlade det om landets bästa medan nu handlar det om den egna karriären.”

”Det gäller att hitta rätt lekkamrater. De jag blivit uppbjuden av att arbeta med på senare tid är unga regissörer som är nyfikna, kaxiga och starka i sig själva, som står på egna ben och som inte är beroende av makten. De är lättare att dansa med.”

Hon säger nej till instutitionerna. Och jag tänker att det är modigt, att våga säga nej till de gamla strukturerna innan man funnit något nytt att stå på. För det har hon inte.

Hon har inget överflöd, hon kämpar för att hitta vägar till försörjning och samtidigt fortsätta skapa, men hon är fri.

”Det är ju ett val man gjort”, konstaterar hon”, det finns ingen att skylla på. Hade man badat i pengar så hade man kanske blivit bekväm och inte vänt ut och in på sig för att våga beträda nya vägar.”

”Man lär sig hur man samlar hasselnötter.”, skrattar hon.

Friheten har verkligen ett pris, tänker jag, men om ingen vågar så kommer världen aldrig vidare.

”Att hålla på med kultur är att vara kulturbärare, det är att vara i framkant, att vara modig. Det är inte att fråga om det passar.”

”Jag kan inte förminska mig”, säger hon och läser några rader av Nelson Mandela, om att det är vårt ljus och inte vårt mörker som skrämmer oss mest. Att det inte finns något upplyst i att förminska sig.

”Filosofi och religion attraherar mig, det behövs något som utmanar hjärnan mitt i allt skvalp” säger hon och berättar att hon läst filosofi och haft många bra möten med bland annat en kvinnlig präst.

”Det goda samtalet”, säger hon sen, ”det är så viktigt för människan. Och det ska göras närvarande i rummet. I nuet.”

Finns det några tänkare nu för tiden?, frågar vi varandra. Eller visionärer?

”Människan behöver fråga sig vem är jag och var är jag i världen? Och var befinner sig världen?”, säger hon sen.

”Det är viktigt.”

Ewa konstaterar att hon inte har sett en bra svensk film på länge och menar att det är mest konstruktioner.

”Hur ska vi få kraft, vi människor, utifrån det vi får ta del av kulturmässigt, när dokusåpor och idolvärlden är det som gäller?”

Hon berättar om en film där hon skulle spela hjärnkirurg och hur hon bad om att få vara med på en operation innan. Det möttes med frågetecken från producenten, varför i all världen skulle hon göra det? Hon förklarade att hon givetvis var tvungen att veta vad hon höll på med. Inspelningen blev en katastrof, säger hon, men att få vara med och delta på en operation blev behållningen.

”Jag är så nyfiken! Bara en bussfärd kan vara spännande. En dag tog jag 56:ans buss som jag inte brukar ta och satt där som en liten flicka på sätet och tog in världen utanför.”

”Världen liksom kommer mig tillmötes. Och det gör kreativiteten möjlig för mig. Kreativitet behöver inte vara att vara skådespelerska utan det är hur man förhåller sig till världen.”

På väggen hemma har Ewa några spännande teckningar och jag blir förvånad att höra att hon gjort dem själv.

Hon berättar att hon tecknar en del och att hon som 16-åring gick upp till chefen på Konstfack med sina alster och sa: när kan jag börja?

Hon skrattar när hon minns.

”Självförtroendet var det inget fel på.” Men chefen sa till henne att söka konstgymnasium först för det gjorde alla.

”Så då gjorde jag givetvis inte det.”, skrattar hon igen.

Hon har 40 års erfarenhet som skådespelerska. Det borde vara värt hur mycket som helst, säger jag frågande.

”Jovisst, men det är som ett instrument, spelar man inte på det tillräckligt så...”

Vi återkommer till makten.

”Det känns på ett sätt som det råder en konstnärlig diktatur just nu. Stockholm har blivit lite Kafkalikt”, säger hon.

”Alla går omkring och sköter sitt, är rädda för att sticka ut. Det är som om man får i sig något gift, en osynlig gas som medborgarna inte ser. Det har att göra med maktstrukturen, girigheten.”

Hon ser fundersam ut och säger:

”De som ansvarar, chefer, politiker, jag känner mig inte trygg helt enkelt, inte säker på att saker sköts ordentligt.”

Ewa tystnar kort.

”Ibland kan jag längta efter den engelska landsbygden, små cottages och gamla tanter, det milda. Men så vet man att det egentligen inte är så där heller. Men jag älskar faktiskt när det regnar.”

Ja, hon är stark, tänker jag. Men inte alls skrämmande, bara uttrycksfull och inspirerande. En outömlig källa av kreativitet, för de som vågar.

Filippa Pierrou

Mer läsning

Annons