Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Rätt storslaget!

/
  • Colm Toibin, knivskarp stilist som avsiktligt nershiftar sin prosa.

Den irländska författaren Colm Toibins nya roman ”Nora Webster” dröjer kvar i det som är sorgens verkliga elände: den sammanbitna lunken. Den är rätt storslagen, skriver Tim Andersson.

Annons

Det är slutet av 60-talet och Nora Webster är en medelålders hemmafru på den irländska landsbygden. Hennes liv verkar vara rätt tryggt, både ekonomiskt och känslomässigt. Så dör plötsligt hennes man Maurice, den populäre läraren och lokale Fianna Fáil-representanten, och, ja – allt förändras kanske inte på en gång. Colm Toibin är en författare som skyr det melodramatiska.

Men visst förändras Nora, långsamt. Inte minst händer något med hennes identitet. Utan maken är hon skyddslös. De första tecknen får vi redan i det mästerliga inledningskapitlet, där bekanta, som anländer för att visa sin sympati, plötsligt behandlar henne annorlunda. Som det heter om grannen: ”Han använde ett nytt tonfall mot henne, ett tonfall han aldrig skulle ha vågat sig på tidigare. Han pratade som om han hade någon sorts makt över henne”.

"Nora Webster" är en roman om förlust och sorg, men också om den långa, grå vägen därifrån till ett fungerande liv, ett eget jag. Den processen har varken utrymme för sentimentalitet eller hänsynstagande, tycks Toibin vilja säga. Nora gör sig av med sommarhuset, utan att bry sig om vad hennes två små söner har att säga om den saken. För att överleva måste hon, kanske för första gången någonsin, sätta sig själv i första rummet.

Resultatet blir ett slags frigörelseprocess. Likt sin namne i Ibsens "Ett dockhem" börjar Nora att kunna stå på egna ben, i roller som inte är dikterade av familjen. Hon återvänder till arbetet, efter tjugoett år som hemmafru. Och framför allt: hon upptäcker musiken. Konsten kan hjälpa oss, tycks budskapet vara. Och visst, jag tror verkligen att ”Nora Webster”, liksom böcker som Joan Didions ”Ett år av magiskt tänkande”, David Grossmans ”Fallen ur tiden” och C.S. Lewis ”Anteckningar under dagar av sorg”, kan fungera som tröst och kanske också artificiell livskraft.

Men om "Nora Webster" ger hopp så är det ytterst varsamt och försiktigt, som om Toibin tyngdes under ansvaret att inte spinna allt för vidlyftiga drömmar av den krassa verkligheten. Han följer varje steg i Noras utveckling utan att forcera en enda scen; snarare saktar han ned tempot till den grad att man ibland undrar om man läst samma sida flera gånger. Han skriver dessutom avsiktligt – antar jag – glanslöst och trubbigt. I vanliga fall är Tobin en knivskarp stilist med absolut gehör för rytm och klang, men nu är det som att språket liksom stapplar sig fram, precis som Nora själv.

Jag tror inte att jag någonsin har läst en roman som så konsekvent dröjer kvar i det som är sorgens verkliga elände: inte de starka, frigörande känslorna, tårarna och grandiosa flyktvägarna, utan den jämna, sammanbitna, händelselösa lunken. Det är rätt storslaget.

Mer läsning

Annons