Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Recension: Guillou och kvinnorna

/
  • Jan Guillou fortsätter sin berättelse om familjen Lauritzen där en ny generation tagit över.

Århundradets författare kan han väl på sätt och vis kalla sig. Jan Guillou är aktuell med femte delen i sin romanserie om 1900-talet, kallad "Det stora århundradet". Den här gången ses krigshändelser ur strikt kvinnoperspektiv.

Annons

I brist på silkesstrumpor under andra världskriget ritade kvinnorna ett streck längs benet för att ge illusionen av söm och därmed elegans. Jo, det har vi hört förr. Men vad kan man annars lita på i Jan Guillous historieskrivning? Det brukar bli ett himla liv. Förra gången handlade det om hur länge man som svensk kunde vara blind för Förintelsen. Guillou ansågs vara helt fel ute och fick till och med försvara sig i tv-utfrågning om jag minns rätt.

Och detta fastän det handlade om en roman, påhitt rätt och slätt. En del i hans påbörjade boksvit om den fiktiva familjen Lauritzen – genom vilken författaren i och för sig gör anspråk på att spegla en samhällsutveckling. 1900-talet, ”det stora århundradet”, hela panoramat. Anspråken är möjligen problemet.

I höst kommer den femte boken men tiden är fortfarande krigsåren, 1941-1945. Samma period som senast. Dock skildrad – liksom för säkerhets skull – ur ett annat perspektiv, genom den självständigt tänkande dottern Johanne, istället för hennes protyska, förstockade far. Det är en feministisk historieskrivning som Jan Guillou tar sig an.

Stridbara litteraturprofessorn Ebba Witt-Brattström har redan och lite otippat hunnit ge författaren med beröm godkänt. Han skriver med feministiska glasögon, intygade hon i Sveriges Radios program ”Lundströms bokradio” i lördags.

Berättelsens centrum Johanne är aktiv i den norska motståndsrörelsen. Hon arbetar för Hjemmefronten och smugglar flyktingar som kommit över gränsen med hjälporganisationen Blå Stjärnans hästbil som täckmantel. Johanne värvas även av britterna. Hon spionutbildas i England och triumferar värre än agent Hamilton i konkurrens med arméns gossar.

Johanne är Hamiltons kvinnliga motsvarighet, den oövervinnerliga som alltid har tänkt ett steg före alla andra. Man kan som läsare vara helt viss om den saken. Och är det någon historia som man garanterat kan bedöma är korrekt – så är det detta lilla stycke svensk litteraturhistoria. Där det kan skrivas att författaren Jan Guillous under flera decennier använt sig av exakt samma typ av litterära hjältar. Författarens redskap för att sätta överhet på plats. Lika förutsägbara som effektivt tillfredställande.

Men i den här versionen är det alltså genuspolitisk pannkaksvändning. En tjej som får platta till särskilt självgoda manliga översittare med samma grepp och bravur.

Det ska å andra sida sägas att starka kvinnokaraktärer förekommit tidigare i Jan Guillous spänningsromaner, minns den palestinska frihetskämpen Mouna al Husseini.

Som kvinnlig spion har Johanne den tveksamma förmånen att bli utrustad med militärt tjänstepessar. Uppdraget är att mingla på stockholmskrogar, förföra nazist-översten Wagner och norpa hans kodnyckel. Familjeflickan Johanne äger klass och dyrbar garderob, därmed bästa förutsättningarna.

Men redan finns en armé av kvinnliga prostituerade som gör liknande tjänster på lägre nivå. Jan Guillou vill ge dessa dubbelt utnyttjade kvinnor upprättelse genom att låta också dem synas. De glömdes och blev utan medalj.

Berättaren står dock uppenbart den bildade Johannes tankevärld så mycket närmare. Att skildra hennes förödmjukelse hos den manliga gynekologen går geschwint. Gatflickorna i den så kallade ”sekreterarklubben” avhandlas mer som grupp även om det finns en förfärlig scen när en efter en förnedras, misshandlas och brutalt våldtas av tyska SS-officerare. Detta att bli sexuellt utnyttjad jämställs med vilken kroppsskada som helst. Även Johanne kastar sig tämligen obekymrat till sängs med överste Wagner.

Det är svårt att definiera vad som egentligen skorrar men jag får helt enkelt lite krupp på Guillous episodiska och raljanta berättarstil just där.

Psykologisk fördjupning vore å andra sidan förmätet att begära när hela miljön är en eftergift åt myten om det lite läckra och mystiska spionlivet – flotta restauranger, vita dukar, drinkar och bilar med chaufför.

Även Johannes käraste syster Rosa har en nyckelroll som anställd i den svenska underrättelsetjänsten. Tillsammans sitter systrarna på information om krigets utveckling. Att rädda de norska judarna från att bli skickade till koncentrationsläger blir i ett skede högsta prioritet. Johanne och Rosa inser tidigt vad som händer. Sen får vi se om uppgifterna duger åt dem som förra gången anklagade författaren för historieförfalskning.

Guillou är underhållande, humoristisk och undervisande, som alltid. De flesta läsare får säkert en mer levande bild av svenska förhållanden under kriget än de hade tidigare. Mörkläggningsgardiner och sura yllesockor säger inte allt. Författaren är till och med lättlästare än vanligt när han förtjust broderar på Johannes äventyr.

Jan Guillou säger sig i ett efterord vilja redovisa vissa källor fast han egentligen inte tycker att han behöver. En bok som framhålls är ”Sekreterarklubben” – c-byråns kvinnliga agenter under andra världskriget” av Jan Bergman. Också Bergman har dramatiserat men kallar sin skildring dokumentär, en rekonstruktion byggd på omfattande forskningsarbete.

”Sekreterarklubben” kommer för övrigt ut i en ny upplaga i pocket, samtidigt nu i höst. Att Bergman får skjuts av Guillou är inte så dumt.

Och ”Blå stjärnan” är som sagt A-märkt för att tala filmspråk. Den klarar Bechdeltestet – kvinnor namnges, talar med varandra, och talar om annat än män.

Mer läsning

Annons