Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

RECENSION: Tidsandan är skräcken

/
  • Johan Hilton lyckas strålande med sin reportagebok

Johan Hilton lyckas strålande med sin reportagebok "Monster i garderoben", tycker vår recensent Rasmus Landström.

Annons

Skräckfilmer är vanligtvis en färskvara. Några år efter att de har gjorts har de reproducerats så många gånger att ingenting skrämmer längre. Filmerna kan fortsätta att vara bra, men de har tappat sitt sting. Titta på ”Nosferatu” eller ”Frankenstein”. Bra filmer, absolut – men de är knappast läskiga.

Men så finns det undantag. Filmer vars historier är så välberättade att de efter alla år behåller sin ruskiga stämning. Alfred Hitchcocks ”Psycho” är en sådan film. Historien om den personlighetskluvna motellägaren Norman Bates, som i ena stunden kommer med mjölk och mackor åt Janet Leighs karaktär Marion, för att i nästa stund hugga ner henne i duschen, skrämmer fortfarande slag på människor.

Jag har sett det med egna ögon på en filmfestival. Tonåringarna som satt i salongen skrek i högan sky när Norman stormade fram med förskäraren, iförd moderns klänning.

Vad är det som är så otäckt med ”Psycho”?

Jag har länge tänkt att det handlar om att den använder en arketyp. Rädslan för att, likt Norman, inte kunna frigöra sig från sin mamma. Det är en rädsla som finns i oss alla. Men när jag läser Johan Hiltons nyutkomna bok ”Monster i garderoben. En bok om Anthony Perkins och tiden som skapade Norma Bates” inser jag att det finns en annan förklaring. ”Psycho” är en produkt av det amerikanska 1950-talet – en läskig tid som filmen lyckades kapsla in och omvandla till en formidabel mardröm.

1950-talets USA präglades av kalla kriget och rädslan för allehanda katastrofer. Om det inte var kommunistiska spioner som skrämde befolkningen så var det kärnvapenkrig, rymdvarelseinvasion, kärnfamiljens upplösning – eller ”perverts”.

I dag är det inte så många som känner till det men jakten på kommunister inom statsförvaltningen och kulturindustrin – kallad ”Red Scare” – hade en förgrening kallad ”Lavender Scare”. Det finns ett uttalande från senator Jospeh McCarthy där han hävdar att bögar är särskilt mottagliga för revolutionär propaganda eftersom kommunism och homosexualitet påminner om varandra. Båda, menade han, gör att man umgås i subkulturella miljöer där inofficiella koder och konstiga böcker ingår. Det finns till och med en bögarnas motsvarighet till kommintern – ”homintern”.

Till allmänheten, skriver Hilton, spred sig det här i form av en rädsla för dubbelnaturen. Vem som helst kunde vara kommunist eller bög utan att man såg det utanpå. Den var förstås en central komponent i ”Psycho”.

Bögarna var inte bara ett skrämselmoment i politiken utan även i psykiatrin. Bakom varje störd familjerelation kunde det lura en fikus. Och särskilt, skriver Hilton, bakom skumma mor och son-relationer.

En som skrev mycket om det var psykoanalytikern Angelo Hesnard. Enligt honom bottnade homosexualitet i att modern levt i en alldeles för symbiotisk relation med sitt barn. Sådana barn – till skillnad från barn i normala relationer – accepterade inte fadern, utan ruvade på hämnd. För att komma över hämndbegäret i vuxen ålder förvandlade sig barnet till modern. I ”Psycho” har Norman Bates mördat sin mamma på grund av att hon har en älskare. Han har sedan förvandlat sig till modern eftersom han inte accepterar att hon är borta.

Dessa psykoanalytiska teorier är givetvis ren och skär smörja ur vetenskaplig synvinkel. Homosexualitet bottnar i biologiska faktorer och teoretiker som Hesnard ligger i dag på historiens skräphög.

Hiltons bok är i många avsnitt en rasande anklagelseakt mot dessa vetenskapsmän som förstörde livet för unga homosexuella män och skuldbelade deras mödrar.

Och här kommer den alla sorgligaste komponenten i ”Psycho” in: en av dem som fick sitt liv förstört var den unge skådespelaren Anthony Perkins. När Hitchcock letade efter någon till rollen som Norman fick han höra talas om en ung skådespelare som levde i en nära relation med sin mamma. Janet Perkins svarade på sonens beundrarpost, skötte hans affärer och kommenterade hans filmer i skvallertidningarna – ofta med en lite sträng biton.

Norman blev givetvis överlycklig av att Hitchcock ville ha honom och tog rollen. Det blev hans livs största misstag. Efter ett tag började alla förknippa honom med Norman. Från 1970-talet och framåt fick han bara spela fragila män med konstiga relationer till sina mödrar. Samtidigt talade de psykoanalytiker som Perkins gick till om att hans relation till modern var anledningen till hans ”mörka hemlighet”.

Till slut kapitulerade han. När ”Psycho 3” lanserades 1990 talade Perkins om Norman som om det verkligen vore han själv.

”Monster i garderoben” lyckas med det som alla bra reportageböcker gör: den hittar en öm nerv i den tid den skildrar.

Hilton gör dock mer än så; han ger tillbaka värdigheten till alla de mödrar som uppfostrat homosexuella söner.

När jag slår igen ”Monster i garderoben” tycker jag inte att Norman Bates är läskig längre – däremot är tidsandan den avspeglar skräckinjagande. I avslutningen skriver Hilton om hur Perkins dog 1992 i aids. Veckorna innan han avled träffade han vänner som frågade hur han mådde. ”Bra”, svarade han och berättade att han jobbade på en ny film. Vid det laget var han så van vid att leva med livslögnerna att han knappt märkte av dem.

Mer läsning

Annons