Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Rikt på uttryck - och intryck

/

Annons

Tallbo bjuder på fem konstnärer i sommarens tredje och sista utställning. Här finns måleri, teckning (även i luften), skulptur och bland silvret ett hus från Falun. Den här gången finns en viss betoning på hantverkskonsten och i Tallbos tappning blir man påmind om vikten av precisionen i den konsten.

Margareta Persson från Storvik är nog mest känd för sina oöverträffade pepparkaksslott som hon bygger för Länsmuseet i Gävle till jul. På Tallbo visar hon sina porträtt i keramik. Det är väl en smaksak om man kallar dem skulpturer eller dockor. I dessa porträtt ligger starkt fokus på ögonen och blicken och i någon mån på kläderna.

Ögonen förmedlar en blick som söker sig ut i rummet, ofta förbi betraktaren. Det är i denna blick hemligheten finns, för den tycks se och locka fram en annan verklighet än den som omger betraktaren. Skulpturerna är här, men inte enbart här. Man kan säga att Margareta Persson driver realismen så långt att den förvandlas till något annat. Realism brukar ha sin grund i den synbara verkligheten, men här försvinner realismen in i sig själv på ett nästan magiskt sätt. Det finns en hemlighet och en tystnad någonstans.

Även om det som händer bortom rummet präglar dessa gestalter är det lätt att känna att det finns något välbekant i porträtten, att de är exakta i någon mening. Genom blickar och små förskjutningar i kroppshållningen kan man känna igen uttryck av blygsel, fantasi, väntan på respons eller kontakt. Man kan säga att dessa porträtt reflekterar ganska tillbakadragna attityder, men för den skull inte osäkra. Och mitt i denna komplicerade väv kan man känna igen någon eller någons blick eller gest som hos flickan Tora som buttert finner sig i sin situation, Petrus som bjuder in någon med en enkel rörelse eller Shola med en osäkerhet i blicken som jag vet att jag tidigare har sett hos någon, men vem?

Gävlekonstnären Karl Tony Olsons motivkrets är omfattande. Hans måleri rör sig mellan det abstrakta och det föreställande, mellan det poetiska och det mer handfasta och mellan nutid och dåtid. En målning som "Dröjande tag" bygger på den stilla poesin att sitta i en roddbåt och plötsligt bli medveten om ögonblicket, vattnet och himlen, Årornas och vågornas ljud. Kanske är målningen ett minne; det finns en båt och en fiskare i andra målningar som pekar åt det hållet. Karl Tony Olson målar grupper av människor, abstrakta byggen av fasader och städer och landskap, både italienska och ett Västerbotten i klart ljus. En del av målningarna känns tunga, inte riktigt färdigtänkta, och jag tror att hans utställning hade vunnit på ett snävare urval.

Sabah Ingvarsson från Gävle använder både grafiska tryck och bläck i sina komplicerade och ibland komprimerade bilder i svart. En del av dem kan uppfattas som ett slags Rorchactest för utforskande av landskap och rymder. Någon skillnad eller ens avgränsning mellan inre och yttre rymder tycks inte finnas. I en rymd utan måne ("Aurora/ Luna Absentia"), finns en innehållsrik berättelse där väldiga, mörka draperier eller delar av bergskedjor svävar mellan stjärnor och nattmoln och marker där vita fröfarkoster lyfter och några hunnit slå rot. Det finns en mer inåtblickande rymd i "Serious Implications". I bilderna finns igenkännbara djur och växter som vore de delar av en större berättelse som både uttrycker och längtar efter helhet, efter något som håller det levande samman. Det kan vara stormen eller osynliga, inbyggda krafter som skapar helheter ur rörelser och flöden. Jag tror det är dit konstnären siktar. Förhoppningsvis glömmer hon inte att något oroande eller bräckligt ibland behöver tillföras för att bevara spänningen.

"Tecknat i luften", kallar Birgitta Persson, Sandviken, sina verk. Hon drar linjer med järntråd och mot ljusa väggar så känns trådarna som mycket tecknade.

På väggen hänger "Eckes trofé", ett älghuvud i järntråd. Vi är ju trots allt på Tallbo, Ecke Hedbergs konstnärshem. Hennes arga fågel ("Angry birg") kanske ska tolkas som ett självporträtt. För övrigt har Birgitta Person format en stor mängd krokiinspirerade gestalter inom rätt trånga trådramar. Där finns kvinnogestalter med titlar som "Smådepp", "Ljuv" och "Bryter ihop lite". Skippa ramarna – det är mycket roligare, friare och mer fantasifullt med fågeln och älgen!

I en nisch i Lisa von Holsts utställning står ett hus med tre våningar i silver. Det är Creutz lave, det vill säga en av de byggnader som står ovanför Falu koppargruva. Lisa von Holst är alltså Falubo och silversmed. Hon arbetar med yttersta precision och det syns i ljusstakar, skålar, dosor och smycken att hon funnit sitt material. Hon hämtar inte bara sina motiv från koppargruvan, utan på dosor finns ciselerade blommor och en del av hennes smycken har formen av löv.

Mer läsning

Annons