Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Roligt litteraturfusk i tiden

/
  • Brottombiografin om Strindberg var Henrik Langes första. Tillsammans med sin fru Katarina Lange ska han nu ge sig i kast med Carl Michael Bellman och Selma Lagerlöf.   TT Grafik/Maja Suslin/Henrik Lange
  • Sin första bråttomversion gjorde Henrik Lange just för att han hade bråttom. Han skulle göra en skoluppgift till Serietecknarskolan i Hofors.
  • Dagen för Nobelprisets tillkännagivande är Henrik Langes absolut mest stressiga. På bara tre timmar gjorde han bråttomversionen av Patrick Modianos

Medvetet meningslöst eller rakt in i verkets skälvande kärna? För vissa blir Henrik Langes bråttomböcker en ingång till nya författarskap, för andra igenkänning av det de redan läst. Oavsett vilket är de en genväg till litteraturhistorien.

Annons

"Bröderna Lejonhjärta" sammanfattar han för den som har jättebråttom: Skorpan dör och sedan dör han igen.

I princip alla andra romaner får betydligt mer text och bild på samma utrymme: en sida. Men konceptet är detsamma. Ju torrare desto bättre.

– Mitt mål har aldrig varit att förminska eller förstora de här böckerna på något sätt, jag vill snarare att det ska vara så torrt som möjligt, jag vill bara berätta vad de handlar om.

Har han då läst alla de 176 romaner som han "våldfört" sig på? Alla frågar samma sak och första gången svarade Henrik Lange ja. I dag vet han bättre. För när han sedan verkligen tog sig igenom "Moby Dick" insåg han att han faktiskt inte hade gjort det tidigare, att han kände till historien eftersom han sett filmen, eller möjligen läst texter som handlade om boken. Inte heller "Robinson Crusoe" hade han läst i original.

Vergilius "Den gudomliga komedin" däremot har han dissekerat grundligt, alla hundra sångerna på vers. Läsningen skulle den här gången inte resultera i en seriesida utan i en bok på 160 sidor som ges ut i Italien i sommar och i Sverige i augusti. Efter de två första bråttomböckerna med sammanfattningar av romaner gav Henrik Lange 2012 ut sin första bråttombiografi, den om Strindberg, och då tillsammans med sin fru Katarina Lange, som hjälpte honom med mer högskolemässig research och faktagranskning.

Henrik Lange talar om en underbar tid då han gav sig själv lektioner i Strindbergs person och författarskap varje dag, och som resulterade i önskemål om fler bråttombiografier: norrmännen fick honom att göra en om Ibsen, och från de italienska utgivarna kom propåer om Vergilius "Den gudomliga komedin", den moderna italienskans portalverk.

– Den var jag tvungen att plöja igenom, jag trodde ju att jag skulle få göra som jag hade gjort tidigare, berätta lite om verket och lite om författaren, men nej, "det är nog bara 'Den gudomliga komedin' du ska göra" sade de.

Den här gången har han jobbat lite långsammare.

– Det som var så roligt med Vergilius var att jag hittade nya saker hela tiden, "varför nämner han den här påven?" Och då var jag tvungen att göra mer research. Det här var ju en komplicerad bok redan när den gavs ut. Samma år började hans söner ge ut fotnoter för att folk skulle kunna läsa och förstå.

Bråttomböckerna är som att svära i kyrkan. Man får inte reducera klassiska romaner till fyra små bilder och några pratbubblor, konstaterar Henrik Lange. Hans eget arbete har gjort honom alltmer förtjust i att läsa poesi, som av nödvändighet måste gå långsamt. Samtidigt är han den första att se sina snabbversioner som ett tidstypiskt fenomen:

– På 1950-talet hade jag aldrig ens fått göra det här. Då skulle det inte fuskas, då skulle man läsa hela romanen.

Henrik Lange är inte ensam i sin genre. På engelska finns "Shakespeare för dummies" för alla som skäms över att inte kunna sin nationalskald tillräckligt bra. Journalisten och "På-spåret-vinnaren" Göran Everdahl triggar samma mekanismer med sin bok "Bildningsakuten", ett egensinnigt försök att popularisera kulturarvet, som nu ska ges ut i en andra volym. Mottot är "bara det viktigast och oviktigaste, men inte det tråkiga mittemellan".

– Det finns kul upplysningar där som man varken hittar på Wikipedia eller i Nationalencyklopedin, säger Göran Everdahl.

Förklaringen till genrens framgång ser han i läsarnas ständiga bildningskomplex.

– Men min förhoppning är ju att det skapar hunger efter mer. En viktig sak med bildning är att det inte bara handlar om en sak utan om hela världen, allra roligast är att få ett sammanhang och inte bara en kunskapsklump.

Mer läsning

Annons