Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Romantiskt på räls

/
  • Konduktörstången. Utgånget verktyg för uppskattad yrkeskår.”Jag kan inte förstå hur allehanda gnällspikar kan klaga på landets duktiga tågpersonal”, skriver författaren Bernt-Olov Andersson i en ny betraktelse från verktygsboden.

Annons

En konduktörstång är ju egentligen ingenting annat än en håltång som finns i flera storlekar och varianter: revolverhåltång eller öljettång. Nu för tiden får vi ta fram håltången och göra ett nytt hål i livremmen efter alla julbord och ölprovningar. När jag var liten kunde vissa få en liten konduktörstång med tillhörande biljettblock och väska i julklapp. Om man nu växte upp i en miljö med resurser. Författaren Per Wästberg gjorde det och skriver i sina memoarer: ”Jag minns den djupa glädjen när jag fick vad jag hetast önskat mig: en tång som klippte stjärnformade hål i biljetter.”

Men nu det är slut med detta klippande. Numera gör konduktörerna bara ett kryss eller bock med en vanlig kulspetspenna på biljetten. Det känns lite trist att detta verktyg har gått ur tiden. För medge att det finns en del romantik kring konduktörstänger.

En tågmästare berättade att han ägde en tång som klippte små hjärtan i resenärernas biljetter. Det uppskattades inte odelat av ledningen, men ingen sa någonting och han kunde därför fortsätta att sprida sitt kärleksbudskap per tång. I dag får konduktörerna söka på vindar, eller fråga pensionerade kollegor, efter tänger och betala hutlösa summor på Tradera eller Blocket. SJ slutade faktiskt köpa in tängerna i samband med Berlinmurens fall. Då gick nämligen den östtyska konduktörstångsfabriken i konkurs. Det är inte omöjligt att Lars Ohly ägde en sådan tång. Han var nämligen konduktör innan han blev partiledare.

Det har varit mycket tal om tågtrafik den här vintern. Med tanke på människors allmänt snäva synfält, kan man förstå att tågpersonal och konduktörer har haft ett litet helsike. I dag vill vi ha snabbtåg, men i slutet av 1800-talet tyckte man i stället att tågen gick alldeles för fort. Det påpekades att ett tåg som färdas med 75 miles i timmen ”rör sig endast fyra gånger långsammare än en kanonkula”.

Det fanns till och med ett begrepp som kallades ”järnvägsångest”: Detta att inte kunna ropa till kusken att stanna ekipaget. Tågresande jämfördes med en ”snabb rörelse som inte står under den resandes kontroll, som en rädsla för en sexualitet som undflyr den egna kontrollen”. Verksamheten kan ju, gubevars, spåra ur.

Till och med Sigmund Freud hade sexuella fantasier kring resandet: ”Skakningar under en resa med häst och vagn, och senare med tåget, har utövat en så fascinerande effekt på äldre barn att åtminstone alla pojkar någon gång i sitt liv vill bli konduktörer eller kusk.”

Åtskilliga är de författare som suttit vid kupéfönstret och betraktat ett ”enbart försvinnande landskap”. Strindberg tittade en gång ut genom fönstret vid Sandvikens station och noterade i sitt anteckningsblock: ”Folket rysligt fult på stationen.” Det är därför August Strindberg inte är så populär just här i Sandviken.

Men det finns faktiskt också tågpersonal som inte bara uttrycker sig med konduktörstången, utan även litterärt. Flera av dem är, eller har varit, mina personliga vänner.

Författaren Fred Eriksson, från järnvägsknuten Storvik, talade jag med nästan varje vecka, innan jag slutligen bevistade hans begravning i Ovansjö kyrka för ett par år sedan.

Järnvägaren och författaren Karl-Rune Nordkvist från Bollnäs var min prosaiske mentor. En nutida rälsförfattare är Åke Johansson från Sundsvall.

Jag kan inte förstå hur allehanda gnällspikar kan klaga på landets duktiga tågpersonal. Jag tycker att de är underbara, kanske av en särskild anledning. För några år sedan höll jag i en skrivarkurs i Sundsvallstrakten, där många var anställda vid SJ. Det var ett mycket trevligt gäng, som jag minns med värme. Vid den första träffen reste jag naturligtvis med X2000 upp till Sundsvall och när kursen startade visade det sig att både konduktören på tåget och flickan i serveringsvagnen fanns med bland mina elever.

Kursen pågick under ett par års tid. Under mina följande resor till Stockholm kunde jag få en särskild service från dessa anställda: En extra kopp kaffe och bulle och annat som gör tågresandet behagligt.

Det hände också att jag fick en särskild hälsning genom X2000:s högtalarsystem när tåget slutligen saktade in vid Centralstationen:

”Vi har nu nått vår slutdestination och hoppas att ni passagerare haft en behaglig resa med SJ. Personalen vill särskilt önska författaren Bernt-Olov Andersson en trevlig dag här i Stockholm och hälsar honom välkommen tillbaka till oss.”

Bernt-Olov Andersson

Mer läsning

Annons