Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Så blev Joel Hägglund till Joe Hill

/

Det är inte direkt så att minnet av Joe Hill uppmärksammas stort i hemstaden Gävle. Men nu öppnar Länsmuseet Gävleborg en fin utställning med anledning av att det i år är 100 år sedan arbetarikonen avrättades.

Annons

”Mitt testamente blir helt kort / ty där finns inget att ge bort”, skrev som bekant Joe Hill i ”My last will”. En man som inte lämnade någonting från jordelivet efter sig är svårt att göra en utställning om, men Länsmuseet och curatorn Anders Wesslén har låtit kreativiteten flöda och lyckats väcka den värld som var Joe Hills till liv.

Eller rättare sagt de världar som var Joe Hills, eftersom mycket skilde martyren Joe Hill från Joel Hägglund, pojken från Gävle som inte funderade så mycket över politik och världens orättvisor.

Utställningen med anledning av att det i år är 100 år sedan han avrättades ser på Joe Hill från två håll. Ena salen fokuserar på arbetarikonen Joe Hill som blev en martyr efter att han dömdes till döden för ett mord – en politisk dom enligt hans anhängare – medan den andra salen gräver i Hills förflutna som Joel Hägglund, uppvuxen på Söder i Gävle.

Berättandet är inte kronologiskt, utan inleds med den hyllade martyren, den postuma bilden av Joe Hill. Jag tror att det är helt rätt väg att närma sig ämnet, i synnerhet om man vill nå dem som bara har en vag bild av vem Joe Hill var. Hans image som oskyldigt dömd arbetarhjälte, känd för sina protestsånger, läggs inte bara fram utan problematiseras också. Sökte han martyrskapet? Vad i livet är värt att dö för? Spelar det någon roll för hans arv som protestsångare huruvida han var skyldig till mordet eller ej? En version visar en politiskt passionerad man som av politiska skäl röjdes bort, en annan version låter oss se en jobbig jävel som kanske hade kunnat räddas undan sitt öde om han inte varit så halsstarrig.

Det är inte konstigt att det är bilden av den döda Joe Hill som står ut mest i den första salen. Som galjonsfigur för arbetarnas kamp blev han riktigt intressant först som lik.

Delen om Joel Hägglund har mänskligare proportioner. Pojken som växte upp på Söder i skuggan av Betlehemskapellet med religiösa föräldrar, faderns död efter en arbetsplatsolycka, mötet med fattigdomen, ungdomsårens jobb där han drog på sig tuberkulos som vanställde hans ansikte … Han var ingen född politiker och agitator. Systern citeras med orden: ”Han tog liksom ingenting på riktigt allvar.”

Denna del av utställningen är den med minst material, den där mest kreativitet har krävts för att bygga upp Joel Hägglunds barndomskvarter. Men ur ett Gävleperspektiv, som det är naturligt för museet att ta, är det helt rätt att lägga mycket tyngd på dessa formativa år.

Utställningen har många fina enskilda delar. Breven till Sam Murray är förstås en höjdpunkt då så lite finns bevarat efter Joe Hill, men de är inte visuellt tacksamma att visa upp. Hans musik går att lyssna till i hörlurar. Flera porträtt av Joe Hill som visas är nya för de allra flesta. Självporträttet med långa, spinkiga lemmar och extremstora fötter är roligast att se.

Länsmuseet har också valt några intressanta, inte självklara vinklar. Som våndan hos en av dem som stod i exekutionspatrullen. ”Det var som att skjuta ett djur. Som mina tankar gick!” Dödsstraffet är inte bara ett brott mot den som döms att mista livet, utan också ett brott mot dem som livet tvingat till att ta på sig bödelns roll. Joe Hill som feminist lyfts fram, men också antisemitiska uttalanden av honom. Fördomarna var ett arv från den gamla världen som han tog med sig till Amerika, som han i mötet med andra människor och kulturer inte tvekade att lämna bakom sig.

Curatorn Anders Wesslén berättar passionerat om Joe Hills liv, en glöd som märks också i utställningens formgivning. Ta chansen att lyssna till honom när tillfälle ges. Han är för övrigt inte beredd att lämna ämnet Joe Hill än och har planer på att gå vidare, gräva djupare – och kanske till och med lösa mordgåtan. Skulle inte det kunna bli en ypperlig podcast à la ”Serial”?

Joe Hill är stor ute i världen, större än vad många människor i Gävle känner till. Vad beror hemstadens försiktiga och halvhjärtade behandling av Joe Hill på? Är det oklarheterna kring mordet, eller är det rent politiska orsaker som ligger bakom? Oavsett frågetecken och ideologisk hemvist är det ett faktum, som Anders Wesslén konstaterar, att Joe Hill utan konkurrens är världens mest kända Gävlebo.

I kalendern med Joe Hill-arrangemang 2015, ett sekel efter hans död, gapar det fortfarande tomt. Länsmuseet har dock gjort sitt med råge med denna givande utställning.

*

Läs mer: Bodil Juggas krönika om Gävles dåliga intresse för Joe Hill.

http://www.arbetarbladet.se/kultur/hey-joe-nu-gavlar-2015

Läs mer: Anna Jörgensdotters artikel om Joe Hills brevväxling med Elizabeth Gurley Flynn.

http://www.arbetarbladet.se/kultur/joe-hills-brev-till-rebellflickan

Mer läsning

Annons