Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Så låter Gävle

/
  • Ljudkonstgruppen Moneeo ledde igår en stadsvandring som gick ut på att lyssna på stan under tystnad. Kulturen gick med och fick en förhöjd upplevelse av livet.

Det finns en plats av ljud där ute för alla som skärper uppmärksamheten. Vi gjorde just det, och lyssnade på Gävle.

Annons

Vi samlas utanför Länsmuseet i Gävle och får en kort introduktion till den här stadsvandringen av musik- och ljudkonstduon Moneeo: Iréne Sahlin och Per Samuelsson. I vanliga fall brukar ju stadsvandringar gå ut på att man går omkring och kollar på lite saker. Det är typiskt att det är så, vi är så vana vid att favorisera visuell information att vi närmast sätter likhetstecken mellan att iaktta och att se. Men på den här vandringen ska vi öva oss i att lyssna aktivt.

Hörseln är det första sinnet som utvecklas hos människan, berättar Per innan vi går iväg. Den finns där redan på fosterstadiet. Och den fungerar ju lite annorlunda kognitivt sett än till exempel synen också. Jag tänkte på det för ett tag sedan när jag åkte tillbaka till min barndoms Island efter att ha varit därifrån under väldigt lång tid. Jag blev egentligen inte överraskad över hur vår lilla by såg ut, det hade inte hänt särskilt mycket sedan jag flyttade därifrån vid sju års ålder, och jag hade många synminnen intakta från den tiden. Det som verkligen var madeleinekakan för mig var, förutom dofterna, alla ljuden. När jag låg i sängen på kvällen och hörde fåglarna dyka mot marken med ett ljud som jag inte hört någon annanstans var det som att jag förflyttades tillbaka i tiden.

När Per och Irene pratat färdigt går vi iväg. Från och med då och en dryg halvtimme framåt är det ingen av oss i gruppen som pratar, eller ens viskar. Vi går bara omkring och lyssnar.

Det är svårt att lyssna aktivt i en halvtimme. Det är till och med svårt att lyssna aktivt i ett par minuter. Man förlorar uppmärksamheten, och får flytta tillbaka den igen. Ett ständigt arbete. Vi går över vägen och uppför en trappa med ett lite plastigt ljud uppemot foajén på gamla Grand. Därinne ekar stegen mot marmorn och högtalare i taket spelar lågmäld musik. En receptionist hejar på oss men ingen hejar tillbaka. Det är ju mot reglerna. Sedan går vi ut igen och rör oss mot tågperrongen.

En bra sak med att skärpa uppmärksamheten på hörseln är att alla andra sinnen också blir skärpta på köpet. Jag tror aldrig jag sett sommarljuset i den relativt tysta gamla stan med samma skärpa, eller känt dofterna från de grönskande innergårdarna lika intensivt. Samtidigt hör jag ljud jag aldrig tänker på annars: hur stegen låter mot olika underlag, hur byxlåren från hela hopen gnids mot varandra. Jag hör till och med vindpustar dra förbi mitt huvud. Det är en förhöjd upplevelse av – tja – livet, antar jag. Lite mindfulness i vardagen sådär.

Folk vänder sig om efter oss. En grupp på uppemot 30 personer som bara går omkring och inte säger något är tydligen tillräckligt märkligt för att också andra ska tystna och undra vad det egentligen är vi håller på med.

Så hur låter Gävle då? Just den här kvällen låter det av banarbete på perrongen, ett upptåg som kommer in söderifrån, en trio som spelar covers på Söderhielmska, människor som skrattar, glas som klirrar mot varandra, motorer nästan överallt, några raggarbilar som spelar 50-talsrock, fläktar (de låter väldigt olika sinsemellan när man tänker på det), måsarnas skrik, det lite lugnare stimmet från Kalles, Matildas och Cheers uteserveringar, och samtalen och besticken från Södras, Lidos och Moccas. Rådhusklockornas bänglanden och ringningen från Heliga trefaldighet. Trädens sus invid Gavleån. Och det knappt hörbara skramlet från nycklarna i min egen kavajficka.

Och det bästa är att man egentligen inte behöver någon organiserad stadsvandring för att göra om det. Det är ju bara att göra det. Allt man behöver är lite koncentration.

Mer läsning

Annons