Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Sällsynt fint – Jörgensdotter övertygar

/
  • Anna Jörgensdotter får beröm för sin litterära fingertoppskänsla.   Foto: Sara Mac Key

Anna Jörgensdotter har med litterär fingertoppskänsla skapat ett sällsynt fint porträtt. Det anser Lennart Bromander, litteraturkritiker i Lund, som läst Gävleförfattarens nya roman "Drömmen om Ester".

Annons

När konstnären Ester Henning avled 1985 vid nära nittioåtta års ålder hade hon varit intagen på mentalsjukhus oavbrutet i sextionio år. Det handlar alltså om ett mycket sorgligt livsöde. Inte så att hon blivit oberättigat tvångsintagen, hon led verkligen av svåra vanföreställningar, och det akuta skälet till omhändertagandet 1916 var att hon slagit en stekpanna i huvudet på sin mor. Men konstnär var hon, och därtill en betydande konstnär.

Trots att hon av naturligt skäl inte kan ha varit så orienterad i den samtida konsten framstår hon i sina målningar som en expressionistisk pionjär och en fantastisk kolorist. Det är svårt att inte associera till den märklige schweiziske konstnären Adolf Wölfli, som vid ungefär samma tid som Ester Henning också satt livslångt inspärrad på mentalsjukhus med liknande symptom och med samma drift att måla. Hans säregna visioner ser dock helt annorlunda ut än hennes.

Efter sitt stora genombrott med romanen ”Bergets döttrar” återkommer nu Anna Jörgensdotter med en ”poetisk romanfantasi” om denna Ester Henning, ”Drömmen om Ester”. Under flera år har hon fascinerats, grubblat över och till och med identifierat sig med denna så rikt begåvade men olycksdrabbade konstnär, och i romanen följer hon Esters liv både inifrån och utifrån.

Ester Henning kom från små förhållanden och växte upp i Mora. Tidigt kom hon på att hon ville bli konstnär och tog också frankt kontakt med Anders Zorn, som ju residerade i Mora vid den här tiden. Han tyckte att den blivande koloristen saknade känsla för färg och rådde henne att ägna sig åt skulptur i stället. Ester sökte sig då till Stockholm för att få utbildning men tvingades mesta tiden försöka försörja sig i stället. I alla fall lyckades hon få ett par skulpturer offentliggjorda och presenterades till och med i Idun som en ung och lovande konstnär, innan den mentala sjukdomen drabbade henne, och konstnärsdrömmarna strandade.

På trettiotalet anställdes på Beckomberga som kurator en klok kvinna, som såg Esters behov och gav henne möjligheter att måla. Senare fick hon också hjälp av en förnuftig förmyndare. De förbättrade förhållandena utlöste en enorm produktivitet hos Ester, men att konstnärsdriften förlöstes tycks inte ha förbättrat hennes sjukdomstillstånd. Mot slutet av sitt liv fick hon uppleva, att man lyckades få till stånd en utställning av hennes målningar på Liljevalchs.

"Drömmen om Ester" kan alltså klassificeras som ännu ett exempel på den på senare år så populära och omdiskuterade ”faktion”-genren, det vill säga romaner, som bygger på verkliga händelser och människor och balanserar på gränsen mellan verifierbara fakta och ren fiktion.

Att klara denna balans mellan fakta och fiktion kräver litterär fingertoppskänsla, och ofta kan man vid läsningen av ”faktiva” alster gripas av en gnagande känsla av osäkerhet och irritation. Icke så inför "Drömmen om Ester". Anna Jörgensdotter äger denna rätta fingertoppskänsla för att skapa en faktabaserad fantasi, som övertygar läsaren. Hennes sätt att pröva sig in i ett svårt stört och främmande psyke är aldrig sökt eller konstruerat.

Bilden av Ester är heller inte ett spår romantiserad eller överslätande, sjukdomen kunde ta sig obehagliga och groteska uttryck, inte minst genom Esters tidvis svåra paranoia och destruktiva aggressivitet. Författaren lyckas med konststycket att vara djupt inkännande och objektiv samtidigt, och hon har för Ester funnit ett vackert nervigt språk, som aldrig flyter ut i vaga lyrismer trots att det handlar om en ”poetisk fantasi”.

Anna Jörgensdotter har skapat ett sällsynt fint porträtt av denna särpräglade konstnärsbegåvning.

Mer läsning

Annons