Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Sånger till en sågbåge

/

Annons

Den norske poeten heter Hans Børli. I kvällsljuset betraktar han verktyget: ”den är vacker, skönt kylig, litet horaktigt avvisande”. Børli är stolt och nöjd med den nya sågen. Diktavsnittet finns i hans debutdiktsamling från 1954, i dikten ”SANDVIKEN 21”. Då hyllades han stort och fick genast epitetet: Skogens diktare.

I drygt 45 år var han timmerhuggare i Hedmarkens djupa skogar, men hela tiden med ett stort behov av att formulera sig. Likt vår egen Stig Sjödin läste han dikter av den amerikanske poeten Carl Sandburg, och insåg att även en enkel timmerhuggare från Norge hade någonting att förmedla till omvärlden och till framtiden.

Även om jag själv inte har arbetat i skogen, så kan jag ändå uppleva känslan av att ha en alldeles ny såg i min hand, att känna bladet sjunka djupt in i virket i stället för att studsa omkring som en sinnesförvirrad kanin.

Till mig, och en väldigt stor del av Sveriges befolkning, förmedlar Hans Børli känslan och glädjen över de små tingen i vardagen.

Men den här sortens dikt skrivs inte längre. Och om någon ändå envisas med att göra det, så blir poeten ändå inte publicerad. Inte enbart för att skogsarbetaryrket praktiskt taget är utrotat och ersatt av robotliknande och lönsamma skördare, utan också därför att nutidens oligarkiska förlagsvärld ofta framstår som precis lika kostnadseffektiv och robotlik.

I dag lever de eftertänksamma vardagsbetraktelserna på nåder, men det finns gott om plats för miljöer där folk skjuter skallen av varandra och där samma stinkande tarmar exponeras i film eller fyrfärgstryck, oavsett om man är bosatt i Australien, Sverige eller Centralafrika.

Fram till i slutet av 1940-talet bedrevs skogsavverkningen manuellt med yxa, såg och barkspade. Arbetshästen drog fram timret. Bjällror och klockor ljöd i de stora skogarna. Kolmilor pyste och långa foror med kol, tjära och timmer drogs sävligt mot kustens hamnar och järnvägar. Skogen var inte bara natur och lunga, den var också en gigantisk arbetsplats.

Om vi lyssnar noga ska vi höra att skogen finns bevarad i Dan Anderssons allra vackraste visor. Skogsarbetaren Gustav Hedenvind-Eriksson var en gigant och förebild för trettiotalisterna, framför allt Eyvind Johnson. Nils Parling skildrade det moderna skogsbruket i ”Motorsågen”.

Men även i våra trakter fanns det författare med skogen som utgångspunkt. Om Gästrikland allmänt betraktas som ett landskap med ”bruksdiktare” så är Hälsingland i lika hög grad ett landskap med ”skogsdiktare”.

”Att skriva om skogen är en svår sak. Det fordras sakkunskap, erfarenhet och insikter”, skrev en gång författaren Albert Viksten från Färila. Och han menade att skogen kunde ses på många sätt. Att vissa ser skogen i kubikfot eller taxeringsvärde, men att alla skogars andliga tillgångar är dina och mina, och att vi därför kan tala om våra skogar oavsett vem som äger dem.

En annan, alltför förbisedd poet och författare, var Olle Svensson från finnskogarna utanför Bollnäs. Han visste hur det kändes att hantera en barkspade.

”Rundbarkningen! Rundbarkningen! – framför allt av så kallad frovuxen skog – var ett fruktansvärt arbete, i 20–30 graders kyla. Det var som att hyvla sten – dra huden av en klippa – det nästan gnistrade under eggen på barkspaden.” Är inte det poesi, så säg?

En tanke slår plötsligt en frivolt i mig:

Skulle det inte vara synnerligen intressant att få se Thomas Bodström eller Camilla Läckberg hantera en barkspade?

Mer läsning

Annons