Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Sara från Sandviken gör kläder för gudar

/
  • Vikgubbar. Vikgubbetemat går igen i många moment av utställningen.
  • Tillbaka. Sara Lundberg är tillbaka med en utställning på det galleri hon själv en gång förestått.
  • Från Guds perspektiv. Konstnären Sara Lundberg plåtad inifrån en av de klädedräkter som hon har gjort åt gudarna.

Sara Lundberg står i fönstret på Galleri Lars Palm i Sandviken och rotar med små svarta metallstavar.

Annons

Hon tycker fönstren är ganska fula och att de gör rummet lite störigt, så hon visar hur hon gjort med ett av de andra fönstren. Hon har hängt upp stavarna i någon sorts vindspelsliknande formationer som delvis stänger ute ljuset. Det är väldigt varmt och kvavt inne på galleriet och hon har jobbat hela veckan med hängningen av ”Selfs and selfportraits”, hennes första separatutställning i Sandviken, som har vernissage i morgon kväll.

Sara Lundberg är uppväxt i Sandviken och känner sig hemma i lokalerna. Hon var själv med och drev galleriet för några år sedan, så hon känner det nästan som om hon ställer ut i sitt eget vardagsrum, säger hon. Sedan två år tillbaka går hon på modedesignlinjen på textilhögskolan i Borås. I höstas gick hon ett utbytesår i Haag, och det var där hon började tänka på kollektivet i förhållande till individen, hur det ena styr det andra, och tvärtom. Hur individen formas av kollektivet, och hur kollektivet består av endast en samling individer.

Hur stor del av de beslut man tar i livet styrs av ens egen vilja, och hur stor del sker under påverkan från föreställningar som förmedlas genom andra.

Sara tycks yxa till med att man är ungefär en fjärdedel unik, resten är helt och hållet påverkan av kollektivet, eller ”det allmänna”, som hon också säger.

Därför har hon jobbat en hel del med vikgubbsmodeller. Dels har hon delat in folk i grupper om fyra och bett dem göra ett fjärdedels självporträtt. När hon sedan vecklat ut pappret har hon fått ett kollektivt självporträtt i sina händer. Hon har också delat in folk i grupper om fyra och bett dem att skriva upp en del av ett barndomsminne. Sedan har hon vikt pappret så att nästa kompis bara sett sista raden av berättelsen, och fått fortsätta med ett eget minne därifrån. Hon har även givit fyra olika musiker i uppdrag att komponera fyra varsina minuter med musik, där man måste lämna ifrån sig trettio sekunder på slutet till nästa musiker, och där nästa musiker måste fortsätta på de trettio sekunder han har fått höra. Alla dessa experiment kommer att finnas representerade i utställningen, vikgubbar på väggarena, minnen på en piedistal och ett sexton minuter långt musikstycke.

När hon var klar med allt detta så började hon göra kläder för gudar. Det här låter flummigt, och det är det väl kanske också. Men hon säger att ofta håller man på och grunnar på saker på det här viset, och sedan ska man börja producera, fast man inte har hunnit tänka klart. Men den här gången hann hon tänka klart och lägga allt förarbete i den undermedvetna bagageluckan. Sedan satte hon igång att bara göra saker utan att tänka så mycket.

Att det skulle bli kläder för gudar var ingenting som var uttänkt på förhand. När Sara började med att göra kläderna som hon hade i uppgift att göra i skolan, så blev det bara så. Gudarna hade i Saras huvud på något sätt blivit bilden för det allmänna. De är inte knutna till någon individ men människor i alla kulturer och i alla tider har gjort dem till en bild för en större kosmisk helhet som de själva inte har kunnat förstå. Hon pratar också en del om psykogen och mystikern Carl Gustav Jungs idéer om ett kollektivt undermedvetet. Han tänkte sig att alla människor i hela världen hade ett lager av bilder och idéer som var gemensamt för oss allihop.

Och det är här vi kommer in på den riktigt spejsade delen i utställningen. Svarta tygsjok hänger från väggar och tak. På dem är olika färgtrådar applicerade. Inga vanliga sömmar har använts för att foga ihop de helt rektangulära tygstyckena till plagg, utan kläderna binds ihop träplattor och träringar och knutar i tyget.

På frågan varför hon använde träbitar i stället för symaskin så svarar hon bara att hon ”kände efter”. Hon funderar en stund till innan hon förklarar:

– Jag bara släppte referenserna. Jag tror det räcker med att bara känna efter så vet man instinktivt vad som rör sig i det kollektiva undermedvetna, eftersom man själv är en del av det. Känns det rätt så stämmer det nog.

Det känns lite schamanistiskt, men Sara är nog med att inskärpa att kläderna inte är schamanernas kläder:

– Det kanske är schamanistiskt, fast de här killarna är ju ännu högre än schamanerna. Det här är killarna som schamanerna vill hänga med, och klä sig som.

Det är lite roligt att hon kallar sina gudar för ”killarna”. n

Fotnot: Sara Lundbergs utställning Selfs and selfportraits pågår 23 till 30 juli på Galleri Lars Palm i Sandviken.

Mer läsning

Annons