Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Sattarvandi, så bra!

/
  • Imponerar stort. Hassan Loo Sattarvandi hyllades för debuten ”Still” 2008. Hans andra roman ”Belägring” är en historia som berättats förut – men sällan med sådan kraft och på ett så blixtrande språk.

Ungdomstiden som ett krigstillstånd: slå eller bli slagen. För Caspian, ett femtonårigt ”problembarn” i någon av Stockholms förorter på 80-talet, handlar det som för så många andra i samma ålder och situation om att inte visa sig svag, att inte sänka garden – för vare sig vännerna eller fienderna.

Annons

Men Caspians medvetande är lika belägrat av grandiosa sanningskrav som av machorollspelets lögner. Kompromisslöst genomskådar han alla andra utom sig själv: lärarna som försöker prata förstånd med honom men egentligen bara bryr sig om att få åka till sommarstugan om helgerna; alkoholisten på våningen nedanför som slår sin skrikande fru hela nätterna men klagar på att Caspian spelar hög musik; sin egen tablettberoende och mentalt trasiga mamma som inte kan ge upp fantasin om att Caspians pappa en dag kommer tillbaka.

Denna kluvenhet lämnar varken Caspian eller läsaren någon ro. ”Belägring” är en oroande och kvävande bok, och klaustrofobin förstärks ytterligare av den kongeniala monologformen. Caspian berättar nämligen allting i ett par långa telefonsamtal med en vän (inbillad eller verklig?). Som läsare avlyssnar man i smyg hans intensiva, aggressiva och blixtrande poetiska ordström på väg mot dess blodiga klimax – hur han blir indragen i ett bråk som han egentligen inte har något med att göra men som han till sist får ta de yttersta konsekvenserna av.

Det är en historia som man hört många gånger förut. Men aldrig så här. Sattarvandi berättar den med sådan kraft och koncentration att den reser sig över sina grådaskigt socialrealistiska släktingar och närmar sig en mytisk nivå. Ja, det finns rent av något gammaltestamentligt och grekiskt-tragiskt över detta ödesdrama, avskalat och nedskuret till det allra väsentligaste.

I Sattarvandis berättelse liksom i de uråldriga texterna framträder en värld där heder och lojalitet är primära egenskaper, upprätthållna genom en våldets dramaturgi, och där ens handlingar bestäms av mäktigare krafter. Den fria viljan, eller bristen på den, är om något det stora temat i Sattarvandis bok. En efter en av vuxenvärldens representanter försöker berätta för Caspian att han kan göra vad han vill med sitt liv, samtidigt som varje steg han tar tycks vara bestämt och oundvikligt.

”Belägring” är alltså en slags idéroman. Men den är den i lika hög grad en språklig och formmässig innovation. Författaren har precis lyckats fånga rösten hos en person i tidiga tonåren och på samma gång fått språket att gnistra litteratur, en bedrift som endast författare med verklig språkkänsla – en Jonas Hassen Khemiri, en Alejandro Leiva Wenger – är mäktiga.

Ibland kommer jag under läsningen att tänka på Julio Cortázar. Det finns något i det skenbara pladdrets koncentration, drömmens vaga gränser mot det vakna, och det ständigt påtagliga hotet, som påminner om den store argentinske författarens bästa noveller.

Det är inget dåligt betyg, och mitt betyg till ”Belägring” blir också högt. Hassan Loo Sattarvandi har bevisat att hans första roman inte bara var en lyckad engångsföreteelse.

Tim Andersson

Mer läsning

Annons