Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Se upp för klåfingriga utredare

I dag får vi veta vad kulturutredningen har tänkt ut.
Ett och annat har läckt ut därifrån – eller är det bara gissningar?

Annons

Det sägs att ”byråkratin” ska bantas och det låter kanske bra för den som inte vet hur kulturadministrationen ser ut i landet. Det sägs att kulturen ska regionaliseras och det låter också jättekäckt, kulturen närmare mänskorna liksom.

För min del förstår jag inte meningen med att slå sönder strukturer som faktiskt fungerar hyggligt. I dag har vi tre nivåer för kulturutövande och även för bidrag. Kommunen är oss närmast, landstinget har hand om det som behöver lite större apparat och mår bättre av vidare ramar. Staten är huvudansvarig för nationella kulturinstitutioner och vakar dessutom (via kulturrådet) över kulturens spridning i landet.

Något kulturellt lyckorike lever vi inte i. Men Sverige är ett land som lyckats jämförelsevis bra med att sprida kultur (i vid mening) över landet. EU skickade för en del år sen ut en grupp som skulle titta på kulturspridningen i Europa och den gruppen blev imponerad av vårt lilla kalla land.

Är det nån som minns det där nu?

Så, varför göra om? Förutom lusten att sätta nån sorts avtryck.

Ett skäl kan jag ana. Vi ska ju framöver få en ny indelning i landet, storregioner i stället för län. De här regionerna kommer att få starkare ställning än de gamla länen. Följden av EU-medlemskapet är också att statens roll försvagas. Så har jag fattat det.

Därför är det rimligt att på sikt tänka sig en regional struktur för en del av kulturen.

Men – det är långt kvar till den där regionaliseringen och att börja hugga in på kulturen verkar på mig alldeles fel väg att gå.

Det luktar klåfingrighet, åtminstone om man inte samtidigt diskuterar kulturens innehåll.

Ett annat skäl att göra om kan vara – och bevare oss för det – att försöka skaffa större kontroll över kulturen. Det kallas för att knyta den närmre regeringen.

En tid har Statens kulturråd befunnit sig i skottgluggen. Många har suckat över den – i radion hörde jag även Stina Oscarsson från skuggutredningen göra det utan att närmare behöva precisera sin kritik.

Klart att en myndighet som bland annat tvingas bedöma något så ömtåligt som kvalitet hamnar i blåsväder ideligen. Men därifrån till att skylla den för inkompetens eller slutenhet eller vad de nu säger är steget långt.

Härom veckan gick dess förre ordförande Mats Svegfors ut och försvarade kulturrådet mot Riksrevisionen och andra förtalare. Det gjorde han rätt i.

Kulturrådet är inte bara en väl fungerande myndighet, det är också en myndighet med största möjliga öppenhet ut mot Kultursverige.

Det finns förstås en massa saker att diskutera i och kring kultursfären. Till exempel: orkar de av vårdkostnader pinade regionerna med att hålla medborgarna med bra teatrar, musikinstitutioner och museer i framtiden? Och, vilken roll ska kulturen ha i det framtida Sverige? Finns det inom befintliga strukturer utrymme också för ”det nya Sverige” och ”de nya svenskarna” och deras erfarenheter?

Hur kan konstutövarna få rimliga arbetsvillkor? För vi behöver dem, tro inte annat.

Om kulturutredningen kan besvara såna frågor blir jag nöjd.

Mer läsning

Annons